1600-talet – Sveriges stormaktstid

När det nya seklet inleddes hade den lutherska läran accepterats som statsreligion. 1600-talet är känt som den lutherska ortodoxins tid, då nya läror förankrades i församlingarna och i folkmedvetandet. En sträng kyrkotukt höll församlingarna under noggrann uppsikt, men samtidigt ökade både utbildningen och bildningen i landet. Ett nytt universitet, Kungliga Akademien i Åbo, öppnade sina dörrar för kunskapstörstande män. Även Domkyrkan nådde sina nuvarande mått då det sista sidokapellet färdigställdes som gravkapell på 1650-talet.

1600-talet var också krigens tid, och under seklets gång blev Sverige en stormakt. I Domkyrkan syns krigen tydligt genom gravmonumenten, som påminner om de fälttåg Sverige förde både i det trettioåriga kriget på området av dagens Tyskland och österut mot Ryssland och Polen.

Staden Åbo blomstrade. Bland annat grundades landets första hovrätt här under seklets första hälft. Den första kända stadsplanen upprättades av Olof Gangius år 1634. Mot slutet av seklet hade staden enligt varierande uppskattningar 5 300–6 800 invånare.

Från kyrkotukt till husförhör – den lutherska ortodoxins tid 

Under den katolska tiden hade människor varit vana att be helgon om hjälp och att tidsbestämma jordbrukets årsarbeten enligt helgonkalendern. Talesätt, namn och föreställningar levde vidare både i folklig tradition och i den katolska arvet även efter reformationen. Detta ville man dock förändra. 1600-talet kallas den lutherska ortodoxins tid, då biskopar och präster strävade efter att rensa bort såväl katolska bruk som folkliga föreställningar ur församlingsbornas liv.

I kyrkolagen från år 1686 fastställdes bestämmelser om bland annat prästers uppgifter, kyrkliga straff och kyrkliga förrättningar. Kyrkotukten gällde sådana förseelser som väckte förargelse i församlingen men inte föll under den världsliga domsrätten. Bråk, fylleri, dans och uteblivande från kyrkan var alla straffbara handlingar. Böter kunde betalas med pengar eller genom skamstraff, såsom att sitta i stocken. I kyrkolagen fastslogs även att arbete och nöjen, till exempel teater, var förbjudna på helgdagar. Eftersom alla skulle samlas till kyrkan fungerade gudstjänsterna också som en viktig plats för nyhetsutbyte och socialt umgänge.

I samma kyrkolag infördes även husförhören. Läsförhör hölls årligen i varje församling. Där skulle församlingens medlemmar visa att de behärskade Katekesen och hade tillräckliga kunskaper i Bibeln. Husförhören prövade således både läskunnigheten och förståelsen av den kristna läran. Först efter godkänt resultat kunde man få tillstånd att gifta sig; den som klarade sig dåligt riskerade att hamna i stocken. För att främja läskunnigheten inrättade biskop Johannes Gezelius den äldre (1615–1690) klockartjänsten. Husförhören var ett avgörande steg mot allmän läskunnighet och folkbildning i Finland. De husförhörslängder som användes är Finlands första form av folkbokföring och en ovärderlig källa särskilt för släktforskare.

År 1686 års kyrkolag kan läsas i sin helhet på forskaren och översättaren Markus Långs webbplats via denna länk.

Isak Rothovius – förnyaren av Finlands kyrka

Som den första biskopen under den lutherska ortodoxins tid betraktas svensken Isak Rothovius (1572–1652). Under den stränge Rothovius ledning och på hans initiativ grundades nya församlingar i Finland, Kungliga Akademien i Åbo öppnade sina dörrar år 1640 och hela Bibeln utkom på finska år 1642. Rothovius lät också restaurera Domkyrkan, som var i förfallet skick efter en tidigare brand. Taket förnyades, väggytorna målades och kyrkan fick även nya orglar. Därtill försågs kyrktornet år 1638 med sin första tidstypiskt ståtliga urtavla.

Rothovius ingrep även i församlingsprästernas verksamhet. Som riktlinjer utarbetade han stiftsstadgor enligt svenskt mönster; den mest omfattande av dem bestod av 103 paragrafer. Stadgorna, de så kallade konstitutionerna, innehöll anvisningar bland annat om rätt lära, kyrkans inredning, gudstjänstordningen och uppförande i kyrkan. Brott mot bestämmelserna kunde leda till bötesstraff.

Först skall allt folket i församlingarna samlas vid rätt tid, innan de äta eller dricka något, så att alla klockan åtta är församlade, fastande, nyktra och anständiga för att förrätta sin gudstjänst.

Trots sitt energiska reformarbete tycks Rothovius aldrig riktigt ha känt sig hemma i Åbo. I ett brev till sin vän rikskanslern Axel Oxenstierna beskrev han sig som boende ”bland barbarer och skorpioner”. Rothovius avled år 1652 och begravdes i Domkyrkans mittgång. Gravplatsen hade han redan tidigare reserverat åt sig själv genom att låta gräva upp en medeltida grav.

Kungliga Akademien i Åbo

Eftersom den lutherska ortodoxins riktlinjer syftade till att både förena och höja prästernas kunskapsnivå i ledningen av sina församlingar, behövdes även ett eget universitet i Finland där denna utbildning kunde erbjudas. Finlands generalguvernör Per Brahe skrev år 1638 att ”finnarna är ett enkelt folk som behöver teologisk och statlig bildning”. Följaktligen grundades Kungliga Akademien i Åbo år 1640 i en byggnad vid Domkyrkans ringmur. De högtidliga invigningsceremonierna hölls den 15 juli. I Albert Edelfelts målning kan man känna igen Per Brahe och Isak Rothovius. Akademien i Åbo var det tredje universitetet i det svenska riket. Det äldsta hade varit verksamt i Uppsala sedan år 1477, och det näst äldsta grundades i Tartu (Dorpat) år 1632, när staden ännu stod under svenskt styre.

Vid Akademin utbildades bland annat blivande präster, läkare och assessorer vid hovrätten. Universitetet var enligt klassisk modell indelat i fyra fakulteter: den teologiska, den filosofiska, den juridiska och den medicinska fakulteten. I den första lärarkåren verkade elva professorer, och omkring 200 studenter inledde sina studier. Latin var språket för vetenskapliga publikationer. År 1642 grundades även Finlands första tryckeri vid Akademin. Där trycktes landets första tryckta skrift och samtidigt Finlands första doktorsavhandling, professor Mikael Wexionius Discursus politicus de prudentia (en statsrättslig avhandling om klokhet).

Akademin åtnjöt självstyre. Om studenterna orsakade förargelse, exempelvis genom slagsmål på krogen, ställdes de till svars inför rektorn och professorerna. Som straff kunde utdömas vistelse i Akademins egen arrest, eller i allvarligare fall avstängning från universitetet.

Åbo domkyrka och Akademin stod i nära samband med varandra. Akademibyggnaden uppfördes i kyrkans ringmur, och år 1689 togs även en särskild Akademiport upp i kyrkan. Präster som utbildats vid Akademin kunde avancera till professorsgrad och därefter vidare till biskop. Förhållandet mellan statsmakten och Akademin övervakades av kanslern, medan biskopen i Åbo fungerade som vicekansler och ofta ingrep i universitetets verksamhet. De teologiska professurerna innehades av domprosten samt två andra medlemmar av domkapitlet eller kyrkoherdar från närliggande församlingar.

Kungliga Akademis disputationer har digitaliserats och finns tillgängliga i Nationalbibliotekets publikationsarkiv Doria. Disputationerna kan studeras via denna länk.

Domkyrkans nya inredning – predikstol och bänktvister

Under seklets gång blev även Domkyrkans inredning mer luthersk. Den som steg in möttes nu av en sparsmakad kyrka, där de medeltida målningarna hade täckts med vit färg. Samtidigt började adliga vapensköldar och porträtt så småningom pryda kyrkans väggar. Sidokapellen hade tömts på helgonaltaren och började därför säljas till släkter som gravplatser och gravkammare. Domkyrkan nådde också sina slutliga dimensioner då Kankasska kapell färdigställdes nära högkoret år 1657.

Domkyrkans sidaltaren hade avskaffats och gudstjänstlivet koncentrerades till ett enda altare, högaltaret. Altaret låg fram till mitten av 1600-talet fortfarande på sin medeltida plats mellan de åttakantiga pelarna i kyrksalen. Därefter flyttades högaltaret till sin nuvarande plats, det tidigare Alla helgons kor. Gudstjänster hölls både på finska och på svenska.

Vid sidan av altaret blev den högresta predikstolen ett centralt inslag i gudstjänsten, från vilken Guds ord förkunnades för församlingen. Domkyrkans predikstol uppfördes på samma plats där även den nuvarande predikstolen står. Det första omnämnandet av Domkyrkans predikstol dateras till år 1622.

Från predikstolen hade prästen utsikt över hela den sittande församlingen. Redan under medeltiden hade det funnits enstaka, privatägda stolar i kyrkan, men under 1600-talet fick kyrkfolket enhetligt utformade kyrkbänkar att följa gudstjänsten ifrån. Det starka ståndssamhällets strukturer påverkade också kyrkorummet: från och med år 1632 bestämde bänkordningen på vilken plats var och en fick sitta. Bänplatserna var avgiftsbelagda och bänkraderna låsbara. Adeln anvisades de bästa platserna längst fram i kyrksalen, bakom dem satt borgarna och därefter bönderna. De allra fattigaste fick slå sig ner längst bak i kyrkan.

Kvinnorna satt i kyrkan på bänkarna på norra sidan, männen på den södra.

Bänkordningen orsakade ofrånkomligen missnöje inom församlingen, eftersom den nya ordningen nu rangordnade åboborna på ett mycket synligt sätt. Kyrkorådet översköljdes av klagomål över dåliga platser samt över personer som hade tagit deras bänkplatser. ”Länsräntmästarens hustrus syster tränger min dotter i bänken!” klagade en assessor vid hovrätten vid namn Wassenius. I kyrkan undveks inte heller handgripliga sammanstötningar, då bänkträngare och platsägare, ackompanjerade av glåpord, som i värsta fall urartade till rena handgemäng. För att lugna situationen tvingades man därför ändra bänkordningen vid upprepade tillfällen.

I Domkyrkan fanns även läktare, från vilka särskilt hantverkarna följde gudstjänsten. Det berättas att de därifrån droppade odefinierade vätskor ner i nacken på intet ont anande församlingsbor som satt nedanför. Problemen tycks ha varit relativt allmänna i kyrkorna, eftersom de reglerades särskilt i kyrkstadgarna: bötesstraffet för den som spottade ner var en silverdaler.

Från sidaltaren till gravkapell – Domkyrkans gravar 

I och med reformationen hade de sidokapell som under den katolska tiden varit helgade åt helgon tömts och blivit överflödiga. De kyrkliga förrättningarna koncentrerades till högaltaret, och församlingen placerades i kyrkbänkar för att följa gudstjänsterna. Samtidigt hade kyrkan blivit fattigare, eftersom kronan gavs rätt att konfiskera största delen av kyrkans egendom. Som en lösning började man sälja sidokapellen som gravkapell till förmögna släkter. Därtill såldes platser runt om i kyrksalen som familjegravar. En gravplats inne i kyrkan kunde kosta mångdubbelt mer än en grav på kyrkogården utanför, och därför begravdes de flesta åbobor utanför kyrkans murar.

Redan sedan medeltiden hade biskopar och andra kyrkliga dignitärer fått sin sista viloplats i kyrkan, men under den nya tiden kunde vem som helst med tillräckliga medel köpa sig en gravplats. Under Domkyrkans golv har därför under årens lopp begravts såväl adelsmän, köpmän, borgmästare, ämbetsmän och krigshjältar liksom även en kunglighet. Sammanlagt finns omkring 4 500 gravar. Av dessa är en del murade tegel- eller valvgravar, medan resten är jordgravar. Begravning inne i kyrkan förbjöds år 1784.

Nedan presenteras några betydande personer från 1600-talet vars gravar återfinns i Åbo domkyrkas sidokapell.

Den sköna och milda drottning Karin Månsdotter

En av de kändaste personerna som är begravd i Domkyrkan är Sveriges drottning Karin Månsdotter (1550–1612). Karin var gift med kung Erik XIV (1533–1577), Gustav Vasas äldste son. Erik besteg tronen år 1560. Gustav Vasas övriga söner fick hertigdömen runt om i riket, och Eriks brorJohan blev hertig av Finland. Erik beskrivs ofta som hetlevrad och folklig; ett av hans mål som kung var att minska adelns makt. I sitt desperata sökande efter en kunglig gemål skickade han friarbrev till hov runt om i Europa, men fick avslag gång på gång.

Enligt uppskattningar möttes paret år 1565, då Karin endast var 14 år gammal. Karin, dotter till en knekt, fäste kungens uppmärksamhet med sin skönhet och beslutsamhet, och snart blev hon Eriks älskarinna. Det var inte ovanligt att kungligheter hade frillor och barn utanför äktenskapet. Karin fördes till hovet, där hon lärde sig läsa och skriva, och hennes ställning som kungens älskarinna var respekterad. Redan året därpå föddes parets första barn, dottern Sigrid.

År 1568 blev ett avgörande år i Karins liv. I början av året gifte sig Erik och Karin, då kungens äktenskapsförhandlingar med utländska furstehus fortfarande inte burit frukt. Karin sades dessutom vara den enda person som kunde lugna den oberäknelige och hetsige kungen. Efter vigseln föddes parets son Gustav, även kallad Gustav Eriksson, som utsågs till officiell tronföljare. Än större uppståndelse väckte den offentliga kröningen i Storkyrkan i Stockholm den 4 juli 1568. Karin, av låg börd, hade blivit drottning, fött rikets arvtagare och krönts till drottning dagen efter bröllopet.

Bakom kulisserna verkade dock Eriks bror Johan, hertig av Finland. Johan hade samlat bakom sig en missnöjd adel, vars makt hade begränsats av Eriks reformer. Kröningen av den ofrälse Karin blev gnistan som tände upproret, och i september 1568 avsattes Erik. Paret och deras barn fängslades.

Familjen hölls fången på olika slott i både Finland och Sverige, bland annat på Åbo slott. Under fångenskapen födde Karin två söner till, Henrik och Arnold, som båda dog i späd ålder. Henrik är begravd i Åbo domkyrka. Sommaren 1573, efter nästan fem år i fångenskap, separerades Karin och Erik. Sonen Gustav sändes till Polen på Johans order. Karin fördes tillbaka till Åbo slott, medan Erik tillbringade resten av sitt liv fängslad på Västerås slott, där han avled år 1577 – av arsenik i ärtsoppan, enligt sägnen.

Efter Eriks död blev Johan kung Johan III. Han tilldelade den då 26‑åriga Karin och hennes dotter Sigrid Liuksiala gård i Kangasala. Där levde mor och dotter och utvecklade gården till en av de mest lönsamma i Finland. Karin beskrevs som mild och skicklig jordägare och åtnjöt stor respekt. Till och med under klubbekrigets bondeuppror skonades hennes egendomar.

Karin avled i Kangasala den 13 september 1612 och begravdes i Åbo domkyrka – som den enda kungliga person som vilar i Finland. Hon begravdes först intill sin son Henrik i det nuvarande Tottska kapellet, där även dottern Sigrid senare fick sin grav. Efter Åbo brand 1827 restaurerades Kankasska kapell till ett gravkapell värdigt en drottning, och år 1867 flyttades Karins kvarlevor till en svart marmorsarkofag. Genom dottern Sigrid lever Karin och Eriks släktlinje ännu vidare. Än i dag pryds Karins grav alltid av färska blommor.

Krigen i öster – Evert Horn och Samuel Cockburn

År 1611 besteg Gustav II Adolf den svenska tronen. Under hans regeringstid utvecklades rikets förvaltning och rättsväsende avsevärt med stöd av rikskansler Axel Oxenstierna. Gustav II Adolf är särskilt känd som erövrarkung och fick tillnamnet ”Nordens lejon”. Under det krigiska tidiga 1600-talet erövrade Sverige områden i bland annat Karelen, Livland och norra delarna av dagens Tyskland.

Österut utkämpade Sverige krig både mot Polen och Ryssland. Kriget mot Polen hade inletts redan år 1600 under kung Karl IX, då Sverige erövrade stora delar av polska Livland. Åren 1610–1617 utkämpades Ingermanländska kriget mot Moskvariket.

I dessa krig utmärkte sig bland andra fältmarskalk Evert Horn (1585–1615), som även var Gustav II Adolfs läromästare i krigskonst. Horn föddes i Estland och tillhörde en av Finlands mest framstående adelsätter. Hans första större slag stod under polska kriget år 1605, men verklig framgång nådde han under fälttåget i Ryssland, där Sverige deltog som Rysslands allierade mot Polen. År 1609 marscherade greve Jakob de la Gardie – i Finland kallad Laiska‑Jaakko, ”Jakob den late” – tillsammans med Horn till Novgorod och vidare mot Moskva. Under Horns ledning besegrade förtrupperna de polska styrkorna i flera slag.

År 1610 utbröt Ingermanländska kriget mellan Sverige och Moskvariket. Horns trupper erövrade flera fästningar i Ingermanland. Under sin karriär utvecklade Horn en ny svensk‑finsk kavalleritaktik som senare fick betydelse även i det trettioåriga kriget.

År 1614 anlände den unge kungen Gustav II Adolf personligen för att studera krigskonst under Horn, och året därpå visade Horn inför kungen hur den belägrade staden Pskov kunde intas. I de strider som följde stupade Horn själv.

Evert Horns och hans hustru Margareta Finckes (ca 1578–1647) gravmonument finns i Tavastska gravkoret. Monumentet bär bibelcitat på både svenska och latin samt parets vapensköldar. Deras son Gustav Horn var en av byggarna av Kankasska kapell, dit även Everts kvarlevor senare flyttades.

I Horns tjänst stred även Samuel Cockburn (1574–1621), en skotsk adelsman som värvades som legosoldat i svensk tjänst år 1606. I Sverige använde han den försvenskade namnformen Cobron. Cockburn avancerade till överste och deltog i Ingermanländska kriget fram till freden i Stolbova år 1617, då bland annat Kexholms län och Ingermanland tillföll Sverige.

Efter freden riktades Gustav II Adolfs blickar mot Riga. Våren 1621 utsågs Cockburn till chef för Finlands kavalleri och deltog i belägringen av staden. Under striderna mot polackerna sårades han och avled kort därefter.

Legosoldater kunde vara opålitliga, men Cockburn förblev lojal mot Sverige och belönades med gods i Österbotten och längs Finlands sydkust. På änkans begäran begravdes han i Åbo domkyrka. Hans gravmonument pryds av Skottlands tistel och Englands ros. Under 1800-talets nationalromantiska restaureringar tillfogades även franska liljor och Finlands lejon. Det latinska epitafiet, beställt av hans bror, hyllar honom som krigare.

O Cockburn, du levde tappert, dog okuvlig och tog Mars och Minerva med dig i graven, varför varken skottar eller svenskar kan vara sorgsnare, ej heller polackerna gladare.

Hjältar från trettioåriga kriget – Åke Tott och Torsten Stålhandske

I maj 1618 utbröt i det Tysk-romerska riket ett krig som på grund av sin längd senare kom att kallas det trettioåriga kriget (1618–1648). Kriget uppstod ur långvariga motsättningar mellan protestanter och katoliker och utvecklades till ett av de mest förödande krigen i världshistorien.

Sverige gick in i kriget år 1630 under ledning av Gustav II Adolf och landsteg i trakten av Stettin. Officiellt försvarade Sverige protestanterna, men kriget drevs också av ambitionen att behärska Östersjön.

En av de mest framstående fältmarskalkerna var Åke Tott (1598–1640), född i Lojo. Han var son till Sigrid Vasa och Henrik Tott och därmed sonson till drottning Karin Månsdotter och kung Erik XIV. Tott avancerade snabbt till generallöjtnant för kavalleriet och fältmarskalk och fick av kungen tillnamnet ”Nordens snöplog”.

Efter slaget vid Lützen 1632, där Gustav II Adolf stupade, förde Tott kungens kropp tillbaka till Sverige. Kort därefter avslutade han sin militära bana på grund av sviktande hälsa. Som riksråd deltog han senare i politiken och förvaltade stora gods i Finland, Estland och Sverige.

Åke Tott avled i Eura den 15 juli 1640 och begravdes i Åbo domkyrka. Hans änka lät uppföra ett praktfullt barockmonument i S:t Lars kapell, utfört av Peter Schulz och färdigställt 1678. Monumentet avbildar Åke Tott och hans hustru grevinnan Christina Brahe (1609–1681) i naturlig storlek.

I Åke Totts begravningsprocession från Åbo slott till Domkyrkan deltog bland annat åtta militärkompanier, professorerna och studenterna vid det nygrundade Åbo Akademi samt alla stadens borgare. Sist kom sex vagnar med kvinnor.

Vid Totts sida stred även Torsten Stålhandske (1593–1644), känd som general för det finska kavalleriet, hakkapeliterna. Deras stridsrop ”Hakkaa päälle!” gav dem deras namn. Stålhandske deltog i kriget fram till sin död i Danmark år 1644 och begravdes i Åbo domkyrka. Hans änka Christina Horn lät lösa in Själarnas kapell som gravplats. Monumentet är skulpterat av hamburgaren Jürgen Meintz.

Kapellets nuvarande utseende härstammar från tiden efter Åbo brand 1827. Då lyftes även Stålhandskes tennsarkofag fram och rustningar tillhörande både Tott och Stålhandske samlades i kapellet. Väggmålningarna är utförda av arkitekten Jac. Ahrenberg. Vapenglasfönstret är gjort av Wladimir Swertschkoff, som dock använde vapnet för den finska ätten Stålhandske i stället för Torstens svenska gren.