1400-talet – medeltidens guldålder

Under 1400-talet genomgick Domkyrkan omfattande utvidgningar. Under högmedeltiden pågick verksamhet i kyrkan oavbrutet från soluppgång till solnedgång. När man trätt in genom vapenhuset på den södra sidan och innan man steg in i kyrkorummet gjorde man korstecknet med vigvatten. Därefter kunde besökaren stilla sig i en mångsinnlig miljö. Stadens larm dämpades innanför de svala stenväggarna, och det höga taket var till förundran för folket som själva bodde i små stugor. Färgat ljus silade in genom glasmålningarna och lyste upp väggar täckta av kalkmålningar, rökelsen spreds i rummet och den latinska liturgiska sången dånade.

Som stad hade Åbo vuxit, men på andra sidan ån omfattade staden endast området kring Aningaisbacken. Pennibron, det vill säga den första bron över Aura å, byggdes år 1414. Även det rättsliga och administrativa livet hade utvecklats ytterligare; Åbo landsrätt grundades till exempel redan i början av seklet. Under 1400-talet ökade stadens invånarantal till cirka 2 000–3 000 personer.

Sidokapell för helgon – Domkyrkans utvidgningar

Vår kunskap om Domkyrkans byggnadsskeden grundar sig främst på de arkeologiska utgrävningar som leddes av Juhani Rinne på 1920-talet samt på några senare forskningsinsatser. Resultaten har varierat avsevärt, och det är ännu inte helt säkert exakt när Domkyrkans olika utvidgningar genomfördes. Ytterligare forskning behövs alltså.

Enligt olika bedömningar utvidgades Domkyrkans östra vägg antingen redan i slutet av 1300-talet eller senast under första hälften av 1400-talet, då ett nytt huvudkor nästan fördubblade kyrksalens längd. Det nya huvudkoret var lika brett som den treskeppiga kyrksalen. Altaret placerades mellan de åttakantiga pelarna i kyrkans östra del och avgränsades av ett träkorstaket. Församlingen hade inte tillträde innanför korgallret; nattvarden utdelades till exempel framför korgallret vid ett lekmannaaltare på kyrksalens sida. Inom koret firades bland annat mässan och brudparen välsignades också här. Under korets golv fick många präster sin sista viloplats. Ungefär samtidigt byggdes även sakristian ut och kyrktornet höjdes.

När man rör sig runt Domkyrkan dras blicken till de smidda järnstaketen och de sidokapell som finns innanför dem. Under 1400-talet uppfördes rikligt med sidokapell, bland annat som platser för helgonaltaren. Det äldsta av dem är S:ta Katarinakapellet, som byggdes på samma gång som utvidgningen av huvudkoret. Det slogs samman med det intilliggande S:t Bartolomeuskapellet i slutet av 1400-talet och fick namnet Helga Korsets kapell (nuvarande Mikael Agricolas kapell). I början av 1400-talet byggdes även Borgmästarkoret, Själarnas kapell (Stålhandskes gravkor) samt Helga Lekamens kapell (Tavastska gravkoret). Vid seklets mitt utvidgades Domkyrkan med S:t Johanneskapellet (Kijkska gravkoret) och S:t Ursulas kapell. Det nuvarande högkoret, det åttasidiga Allhelgonakapellet, färdigställdes i slutet av 1400-talet.

Det kapell som kan dateras med störst säkerhet är ett av kyrkans största, Helga Lekamens kapell (på bilden). På dess smidda järnstaket finns en latinsk inskrift: “ano dni mcdxxv magnus olai epus fecit fiei hop”, vilket på svenska ungefär betyder: ”År 1425 lät biskop Magnus Olai utföra detta verk.” Järnstaketet från år 1425 är samtidigt Finlands äldsta daterade konstföremål och det längsta bevarade medeltida järnstaketet i Norden. Donatorn till staketet och byggherren bakom kapellet, biskop Magnus Olai, det vill säga Maunu II Tavast, kan tackas för många av Domkyrkans utvidgningar. Maunu II Tavast skaffade också ett stort antal reliker och rikedomar till Domkyrkan, vilket ökade kyrkans självförsörjning. Under hans tid levde Domkyrkan sin gyllene medeltid.

Magnus et re et nomine – det berättas att biskop Maunu II Tavast, eller Magnus Olai, var stor både i gärning och i namn.

Byggandet av sidokapell och utvidgningsarbetena flyttade gradvis kyrkans ytterfönster allt längre bort från kyrksalen. När kyrksalen mörknade blev det nödvändigt att höja mittskeppet för att släppa in mer ljus genom högfönstren. I räkenskaperna har bevarats en anteckning som visar att ersättning för höjningen av mittskeppet betalades till murmästaren Peter från Kimito och hans tre medhjälpare år 1466. Sedan dess har mittskeppets valvbågar sträckt sig till 24 meters höjd. Arkitektoniskt kallas en kyrka där mittskeppet är högre än sidoskeppen för en basilika. Domkyrkan är Finlands enda medeltida basilika.

Ungefär samtidigt, under senare delen av 1400-talet, uppfördes även det nuvarande högkoret. Då kallades utrymmet Allhelgonakapellet och förvarade de viktigaste relikerna, det vill säga helgonlämningarna. De nuvarande freskerna vid högaltaret är målade i de nischer som ursprungligen var avsedda för dessa reliker.

Från och med 1470-talet omgavs Domkyrkan av en ringmur. Murens uppgift var att avgränsa kyrkan och kyrkogården från den omgivande världen och därmed fungera som gräns mellan det heliga och det världsliga. Den har också ansetts ha haft en symbolisk funktion som uttryck för makt och möjligen även en försvarsfunktion. Muren var cirka 400 meter lång, nästan fyra meter hög och på vissa ställen upp till två meter tjock. Ovanpå muren löpte ett takkrön. Ursprungligen fanns fem (senare sex) portar, och flera byggnader knutna var till muren, såsom katedralskolan och kapitelsalen.

Till muren som omgav kyrkan knöts många besvärjelser och folktro. Till exempel sades man få fiskelycka genom att över muren fiska dödsskallar som tjälen pressat fram ur jorden på kyrkogården.

Helgonen som beskyddare och förbönsförmedlare

Under den katolska tiden var helgonkulten stark även i Domkyrkan. Helgonen är Guds tjänare och vänner som vördas i kyrkan av vilka man kan be om förbön. För många medeltida kristna gav helgonen tröst och hjälp, men berättelserna om dem fungerade också som förebilder för hur man kunde ägna sitt liv åt Gud. Det viktigaste helgonet i hela den katolska kyrkan var – och är fortfarande – Jungfru Maria.

Helgonen ansågs under sin livstid eller efter sin död ha förmåga att utföra mirakler, till exempel genom att besvara förböner som framfördes i deras namn. Dessa händelser nedtecknades i helgonlegender, så kallade hagiografier, som spreds över Europa via kyrkorna och blev kända för allmänheten. Bland de mest betydelsefulla helgonen fanns tidiga kristna martyrer. Helgonen är fortfarande en viktig del av den katolska och ortodoxa kyrkan, men deras inflytande märks även i finländsk kultur. Till exempel bygger namnsdagsfirandet på den medeltida helgonkalendern. Enligt beräkningar fanns det som mest omkring 42 helgonaltaren i Domkyrkan, placerade runt om i kyrksalen, särskilt i sidokapellen. Vid dessa firades bland annat helgonens minnes- och högtidsdagar. För att grunda ett altare krävdes tillräckliga inkomster, eftersom varje altare hade sin egen personal. Ofta möjliggjordes grundandet genom donationer, till exempel i form av ett prebende, ett avlönat jordgods. Dessutom betraktades altaret som helgonets gravplats och krävde därför en relik, det vill säga en helgonlämning. Reliker kunde utgöras av ben från helgonet, där man ansåg att heligheten bestod även efter döden. Reliker byttes mellan kyrkor, och biskopar kunde föra med sig dem från pilgrimsvandringar.

Helgonen hade även understödjande gillen som höll deras kult vid liv; i Åbo känner man till minst sex sådana gillen. Gillenas uppgift var att underhålla helgonets altare och sköta ceremonierna där. Helgonen var mycket konkreta gestalter i det religiösa livet: för varje åkomma, nödsituation eller yrke fanns ett särskilt helgon att vända sig till i förbön. Om bönen ansågs ha blivit besvarad var det vanligt att som tack göra en pilgrimsresa till helgonets grav, det vill säga till dess altare. Helgonens betydelse i Finland minskade gradvis i och med reformationen.

Den som är intresserad av medeltiden bör i Domkyrkan särskilt besöka Helga Korsets kapell, det vill säga dagens Agricolakapell. Kapellets väggar och tak pryds av kalkmålningar från slutet av 1400-talet, som lyckligtvis har bevarats på vissa ställen i Domkyrkan. I taket mot öster finns fyra kvinnliga helgon, och i västvalven kan man se evangelisternas symboler. På väggarna finns helgonbilder, ett donatorpar som bär upp kyrkan samt en riddare med en okänd vapensköld. Till vänster i bilden syns S:t Andreas och S:t Bartolomeus, och i bakgrunden i taket S:ta Barbara.

De rikaste och mest inflytelserika – medeltidens biskopar

Under den katolska medeltiden var biskopen som verkade från Domkyrkan en av Finlands mest inflytelserika personer. Biskoparna tillhörde även de mest bildade männen, eftersom de hade erhållit sin magisterutbildning vid europeiska universitet. Åbo stift var landets enda stift fram till mitten av 1500-talet, och hela det dåtida kyrkliga förvaltningssystemet i Finland leddes från Åbo under biskopens mandat. Vid medeltidens slut hade biskopen i Åbo stift tillsyn över redan hundra församlingar.

Biskopen i Åbo stift svarade inför ärkebiskopen i Uppsala och naturligtvis även inför kardinalerna och påven i Rom. Ärkebiskoparna i Uppsala besökte dock sällan Finland för att granska stiftets verksamhet, vilket innebar att biskopen kunde agera tämligen självständigt, så länge han följde de rättigheter och skyldigheter som fastställdes i den kanoniska rätten.

Under medeltiden valdes biskoparna genom biskopsval, där rösträtten tillkom domkapitlet. Domkapitlet var ett ämbetsverk grundat redan år 1276, vars uppgifter förutom biskopsvalet även omfattade förvaltningen och ekonomin i Domkyrkan. Den valde biskopen ansökte därefter om bekräftelse och vigning hos påven, vilket fram till senmedeltiden innebar en resa hela vägen till Rom. Under senmedeltiden sköttes detta dock av ett ombud, och biskopen vigdes av ärkebiskopen i Uppsala.

Till biskopens uppgifter hörde bland annat vigningen av nya präster, diakoner och andra kyrkliga ämbetsinnehavare, utdelandet av konfirmationens sakrament samt invigningen av nya kyrkor och kyrkogårdar. Dessutom utövade biskopen administrativ och dömande makt. Han ansvarade bland annat för prästers disciplinära ärenden och genomförde visitationer i församlingarna. Biskopen hade även politisk makt, eftersom han under medeltiden hade rätt att delta i det svenska riksrådet, som fungerade som kungens rådgivande organ.

Biskopen var också herre över ett slott. På Kustö uppfördes en biskopsborg, där biskopen enligt källorna vistades senast år 1295. Under 1300-talet uppfördes borgen i sten och byggdes ut. Borgen låg då på en ö och fungerade även som en betydande försvarspunkt. Under biskop Maunu II Tavasts tid (biskop 1412–1450) upplevde Kustö sin guldålder: borgen byggdes ut och utvecklades till ett praktfullt och rikt ekonomiskt centrum. Efter reformationen lät kung Gustav Vasa riva borgen, och dess tegel användes bland annat vid utvidgningar av Åbo slott.

Från biskopsborgen förvaltade och ökade biskopen sin förmögenhet, som tillföll honom genom biskopsbordets inkomster. Med biskopsbordet avsågs den egendom som hörde till biskopsämbetet och som biskopen fick använda efter behov. Dit hörde fastigheter, herrgårdar och jordbruk samt avkastningen från dem. Biskopen hade även rätt att uppbära skatter och att åtnjuta gästning, så kallad prokuration, under sina tjänsteresor.

Under medeltiden tjänstgjorde sammanlagt tolv biskopar i Åbo stift, varav den förste var S:t Henrik. De flesta av medeltidens biskopar är begravda i Åbo domkyrka. I dag verkar två biskopar från Åbo: ärkebiskopen och biskopen i Åbo stift.

Missale Aboense

Även om Finland fick sitt första tryckeri först år 1642, fanns det ändå en litterär kultur redan från medeltiden. Biskopar och även sockenpräster hade personliga boksamlingar, och Åbo domkyrka hade dessutom ett eget bibliotek. Många präster som utbildats vid katedralskolan fortsatte sina studier vid utländska universitet och återvände hem med europeiska böcker. Eftersom det katolska kyrkospråket var latin var det lätt att förmedla den liturgiska traditionen också i skriftlig form. Från och med 1400-talet förbättrades tillgången till böcker ytterligare, då boktryckarkonsten utvecklades i Tyskland och avsevärt ökade bokproduktionen.

Den första bok som trycktes för Finland är Missale Aboense, det vill säga Åbo mässbok. Den är samtidigt den enda finländska incunabeln, alltså en bok tryckt före år 1501. Missale Aboense trycktes i Lübeck år 1488. Beställare var Åbos dåvarande biskop Konrad Bitz och domprosten Maunu Särkilahti, som senare efterträdde Bitz som biskop. Det latinska missalet innehöll mässor och böner för gudstjänstlivet, i bruk över hela det katolska området. Texterna byggde i hög grad på den dominikanska liturgin – i Åbo fanns ju även ett dominikankonvent, S:t Olofs kloster. I mässboken inkluderades dock också texter utformade för lokala behov, såsom särskilda åbotexter som inte ingick i den allmänt använda dominikanska liturgin. I början av verket fanns dessutom en helgonkalender för Åbo stift. Det trycktes uppskattningsvis ett par hundra exemplar på pergament och papper, och dessa delades ut till församlingarnas präster.

Träsnittet på Missale Aboenses titelblad (bilden intill) hänvisar till Åbo stift. I mitten trampar S:t Henrik på sin dråpare Lalli. På S:t Henriks högra sida står biskop Konrad Bitz med mitra, och till vänster domprosten Maunu Särkilahti. Uppe till vänster svävar tryckaren Batholomeus Ghotans initialer och vapensköld.

Endast ett fåtal exemplar av Missale Aboense har bevarats till våra dagar, och alla är ofullständiga. Digitaliserade bilder av de bevarade exemplaren kan laddas ner och studeras via Nationalbibliotekets Doria-arkiv, som nås via länken här.