Domkyrkans bönevandring

Johannes svarade: ”Jag är rösten som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren.” (Joh 1:23)

“Herrens folk är på vandring / dopet förenar också oss / att visa barmhärtighet mot varandra / att skapa fred i strider.” (Psalm 442:2)

I dopet, genom korsets tecken, ritade du dina ord i mig: Du är min, jag överger dig aldrig. (Doppärlan)

Kapellet, som byggdes på 1440-talet, vigdes åt två Johannesgestalter: Johannes Döparen, Jesu kusin, och evangelisten Johannes. I kapellet har dop förrättats ända från början. Den kalkstensdopfunt som nu finns i kyrkans bakre del har varit placerad i kapellet på en särskild kalkstensplatta. Dopfunts placering i kyrkans bakre del symboliserar att dopet är porten till församlingen.

”Min Gud, jag hoppas på dig, låt mig inte komma på skam, låt inte mina fiender triumfera över mig.” (Ps 25:2)

“O Herre, välsigna du / vårt kära fosterlands kuster / ge alltid frid så ljuv / och avvärj blodigt krig,” (Psalm 577:5)

Herre, du vet vad jag behöver. Bevara mig från att oroa mig. (Den heliga bekymmerslöshetens pärla)

Detta kapell grundades år 1421 av den katolske biskopen Magnus II Tavast. På dess altare fanns en skulptur av Jesu kropp i modern Marias famn samt en framställning av ”Kristus i graven”. De värdefulla föremålen finns i dag i Domkyrkomuseet. Kapellet blev en gravkammare där även många krigshjältar begravts. En av dem är Evert Horn, som dog 30 år gammal i slaget vid Pskov år 1615. Han var en nära vän till kung Gustav II Adolf, som sörjde honom djupt. Vid detta kapell kan man ana smärtan hos alla som lidit på grund av krig.

I detta rike är de svaga starka, den sjuke botar den friske, den som får hjälper den som ger. (Psalm 428:5)

”Min nåd är allt du behöver. I svagheten blir kraften störst.” (2 Kor 12:9)

Min Gud, var är du? I dina händer lämnar jag min ande. (Nattens pärla)

Domkyrkan är vigd åt S:t Henrik, som enligt legenden förde kristendomen till Finland omkring år 1155. Enligt traditionen dog han för sin tro. I Domkyrkans historia finns skeden då starka har rått över svaga, och kyrkans verksamhet har orsakat lidande. Samtidigt lider även i dag många för sin tro. Jesus vet vad smärta och lidande, men också uppskattning och makt innebär. Han står vid de svagas, de sjukas och de döendes sida.

”Tala, Herre, din tjänare hör.” (1 Sam 3:10)

”Ett begär jag, Frälsare, i dag ett enda blott: visa mig för dagens vandring det steg jag i dag har fått.” (Psalm 525:3)

Mätta mig med kärlek, Gud. (Kärlekens första pärla)

I den lilla nischen finns den sista viloplatsen för tre betydelsefulla biskopar. I en kista har reliker av den salige biskop Hemming bevarats, och två betydande biskopar med namnet Gezelius vilar framför kapellet under golvet. Biskopens uppgift har alltid inneburit att bära ett stort ansvar. Samtidigt har vi alla i församlingen vår egen kallelse i kärlekens arbete. Var och en är viktig.

”Hon blev havande och födde en son, och hon gav honom namnet Samuel, ty hon sade: ‘Jag har bett Herren om honom.’” (1 Sam 1:20)

”När barnen går till skolan, led dem, Jesus, du. Och dröj helt nära mödrar som blivit trötta. Gör hemmen lyckliga.” (Psalm 524:3)

Så som du älskar, låt mig älska. (Kärlekens andra pärla)

I kapellets mitt, i en sarkofag, vilar Karin Månsdotter, vars väg till att bli Sveriges drottning och en del av finländarnas hjärtan var mångfacetterad. Karin blev mor till kungens barn som 15‑åring år 1566. Då var hon ännu hovdam vid kung Erik XIV:s hov i Sverige. Snart gifte de sig, och Karin var Sveriges drottning i tre månader. I hovets maktspel hamnade hon i fångenskap tillsammans med sin make, skildes från sina barn och blev änka i ung ålder. Till slut fick hon ändå leva i fred med sitt barn på Liuksiala gård, där hon skötte egendomen i 35 år och uppskattades av allmogen. Karins livsberättelse ger kraft åt alla som lider av orättvisor i föräldraskapets frågor eller kämpar för sina barn.

”Gud är här, låt oss tillbe honom, låt oss tjäna honom i helighet.” (Psalm 194:1)

”Han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till.” (Apg 17:27–28)

Du är oändlig, du är nära, du är ljus. (Gudspärlan)

Allhelgonakapellet invigdes år 1485. Kyrkans huvudaltare flyttades dit år 1649. I högkoret finns många verk av betydande konstnärer: motiv ur Jesu livs huvudskeden, änglarna i Uppenbarelseboken samt målningar från 1800-talet som skildrar kristendomens ankomst till Finland. Vid detta altare har människor knäfallit till nattvard tusentals gånger och stillat sig inför Herren. Här har man gett löften att älska i med- och motgång, och här har man tagit emot välsignelse på konfirmationsdagen. Koret i kyrkan är inte heligare än någon annan del, men i närheten av altaret tycks människan bli mer mottaglig för det.

”Gläd er alltid i Herren. Än en gång säger jag: gläd er.” (Fil 4:4)

”Ibland växer inom oss en glädjens blomsteräng, allt är så väl att man nästan vill skratta!” (Psalm 931:1 i finska psalmbok)

Du förvandlar min sorg till glädje. (Uppståndelsens pärla)

I kapellet syns ett stort gravmonument med fältmarskalken Åke Tott och grevinnan Christina Brahe. Under medeltiden såg äktenskap och kärleksrelationer annorlunda ut än i dag. Man kan ändå tänka sig att Åke Totts andra äktenskap (hans första hustru gick bort i ung ålder) var en källa till glädje. Det stora gravmonumentet beställdes av Christina Brahe. I kyrkan får man vara glad och skratta!

”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte. Guds rike tillhör sådana som de.” (Mark 10:14)

”Kära vän för barnen små, se till mig, jag ber dig så. Vart jag än i världen går, är du den som om mig rår.” (Ur psalm 492)

Jag är ett under, ett stort under, och jag tackar dig för det. (Jagpärlan)

Helga Korsets kapell bildades på 1470-talet genom att väggen mellan S:t Bartolomeus kapell och S:t Katarina av Alexandrias kapell revs. Utrymmet fick namnet Mikael Agricolas kapell år 2007 till minne av hans jubileumsår. Kapellets målningar är mycket gamla: skeppsgestalten i hörnet härstammar från 1400-talet. Den rivna väggen i rummets mitt ger också oss en förebild. Kapellet är i dag en plats för barn. Barn känner inte igen de osynliga gränser som människor har byggt upp. För dem ryms det heliga i leken och alla människor nära varandra – utan fördomar.

”Låt oss gå till hans boning, låt oss falla ner vid hans fotapall.” (Ps 132:7)

Må vägen komma dig till mötes, må vinden alltid vara dig gynnsam. Må solen lysa på din kind, må regnet falla på din åker. (Psalm 979)

Jag orkar inte ensam, jag längtar efter kärlek. Förbarma dig över mig. (Ökenpärlan)

Under medeltiden var kapellet ett litet förmak genom vilket man gick in i högkoret. Här passerade därför alla som skulle gå till bikt och nattvard. I slutet av 1600‑talet omvandlades utbyggnaden till ett gravkapell. Tidvis fungerar rummet som pilgrimskapell. Hur passande för ett rum genom vilket människor har vandrat för att möta det heliga ända sedan medeltiden!

Du ensam är helig, du ensam är Herren, du ensam är den högste, Jesus Kristus, med den heliga Anden i Gud Faderns härlighet. Amen. (Psalm 126)

Ta min ensamhet, jag är din. (Tystnadens pärla)
Gud närmar sig oss som Skapare, Frälsare och Heliggörare. (Katekesen)

Kapellet byggdes i början av 1400-talet. Huvudtemat var den heliga Treenigheten. Kapellet, som en gång underhölls av stadens borgmästare och köpmän, fungerade sommaren 2021 som en mötesplats för pilgrimer. I denna stad har man alltid arbetat. Redan under medeltiden har människor rest långt härifrån, och hit har man kommit långväga ifrån för att bedriva handel. Vissa har för mycket arbete, andra för lite. Det finns yrken som inte värderas tillräckligt. Coronaviruspandemin har varit oskäligt tung för en del företagare. Det är lätt att se sina egna ansträngningar och uppleva att andra har det lättare. På pilgrimsvandringen och i mötet med vår Herre har yrke eller prestationer ingen betydelse. Var och en är viktig och älskad av Gud.

”Prisa honom, sol och måne, prisa honom, alla lysande stjärnor.” (Ps 148:3)

”Dig, himlars Skapare, lyder stjärnors gång, sol och måne och allt på jorden böjer sig, o Herre, inför dig.” (Psalm 597:1)

Jag prisar dig tillsammans med naturen/skapelsen. (Skapelsens pärla)

Kapellet, som byggdes på 1400‑talet, har ett vackert stjärnhimmelvalv i taket. Det målades av målarmästaren Karl Konst. Hellsten i slutet av 1800‑talet efter Åbo brand. Den mest förödande branden i Norden lade nästan hela staden i ruiner. En elev vid Åbo katedralskola, Adolf Moberg, beskrev hur kyrktornet brann som en jättelik fackla. Tornet rasade och klockorna smälte i hettan till metallklumpar. Ändå byggdes denna heliga byggnad upp igen för att tjäna nya generationer. I Domkyrkan lyfts blicken lätt uppåt mot de ljusa, höga valven. Solljuset strömmar in genom olika fönster. För den som tillbringar mycket tid i kyrkan är det särskilt berörande hur ljuset varje dag ökar på våren och framhäver olika delar av kyrkorummet.