1900-talet – forskning och tolkning

Finland blev självständigt år 1917, och samma år inleddes också planeringen för en renovering av Domkyrkan. I samband med renoveringen genomfördes arkeologiska utgrävningar, där man bland annat sökte svar på kyrkans olika byggnadsskeden. Vinter- och fortsättningskriget förde med sig särskilda utmaningar, och under krigsåren vidtogs alla tänkbara åtgärder för att skydda kyrkan. Den senaste genomgripande renoveringen genomfördes på 1970‑talet.

I Åbo blomstrade såväl industri som kultur, och två universitet grundades i staden: Åbo Akademi och Åbo universitet. Från 1930‑ och 1940‑talen och framåt växte Åbos yta kraftigt, då S:t Karins, S:t Marie och flera andra kringliggande kommuner införlivades med staden. Vid seklets slut hade invånarantalet stigit till drygt 172 000.

Domkyrkans renovering och restaurering

Under det föregående århundradet hade planer utarbetats för en stilhistorisk restaurering av Domkyrkan. Dessa planer mötte dock så kraftig kritik vid sekelskiftet att senaten satte definitiv punkt för dem år 1909. Samtidigt hade man uppmärksammat att Domkyrkan befann sig i ett något nedgånget skick, och år 1917 togs frågan om en renovering av kyrkan åter upp på planeringsbordet.

För planeringen av renoveringen tillsattes en tvärvetenskaplig kommitté. Byggnadsstyrelsen representerades av överarkitekten Magnus Schjerfbeck, som haft en central roll redan i restaureringsplanen från 1896. Från Domkyrkans värdskap valdes lektorn Julius Finnberg. Med fanns också en representant för den arkeologiska kommissionen, arkeologen Juhani Rinne, som kort efter Domkyrkans renovering utnämndes till statsarkeolog. Han genomförde omfattande arkeologiska undersökningar i kyrkan, vilka beskrivs närmare nedan. Senare ingick även bland andra arkitekten Armas Lindgren, den numera särskilt som konstmecenat kände Amos Anderson samt maskiningenjören Rupert von Nadelstadh i kommittén.

Domkyrkans renovering var omfattande. De gaslampor som läckte bedövande gas ersattes med elektrisk belysning. Även uppvärmningssystemet förnyades då man gick över från järnkaminer till ångvärme, och ett pannrum byggdes som värmecentral för kyrkan. Samtidigt åtgärdades det sättningsskadade golvet.

I järnkaminerna hade man eldat koks och under krigsåren även ved, vilket innebar att vaktmästarna ofta tvingades springa upp i tornet för att kontrollera att överhettade rör inte hade antänt kyrkan. Sotet som kaminerna spred hade med tiden svärtat ner Domkyrkans väggar och valv. Därför behövde ytorna lagas och rengöras, och särskilt i dagens Agricola‑ och Kijkkapell frilades och restaurerades medeltida kalkmålningar.

Arkitekten Armas Lindgren utarbetade år 1923 en restaureringsplan som i synnerhet gällde Domkyrkans inredning. I planerna ingick förnyelse av predikstolen, kyrkbänkarna, altartavlans ram samt orgelfasaden. Amos Anderson föreslog däremot en arkitekttävling, vars resultat skulle ha lett till att högkoret försågs med glasmålningar som skildrade scener ur Finlands historia.

Renoveringens färdigställande firades sommaren 1929, men de storslagna restaureringsplanerna förverkligades aldrig fullt ut. Av Lindgrens inredningsplaner genomfördes till slut endast förnyelsen av orgelfasaden, det vill säga en omdisponering av orgelpiporna. Orgelläktaren byggdes också om till en smalare utformning, men i övrigt återställdes den äldre fasta inredningen med bänkar och predikstol på sina platser. Anderson fick inte heller de färgrika glasmålningar han önskat, trots att vinnarna i tävlingen redan hade utsetts. Till sist ansåg beslutsfattarna att Domkyrkans ljusförhållanden skulle ha förändrats alltför mycket och att det färgade ljus som filtrerades genom fönstren hade tett sig alltför katolskt.

Juhani Rinnes arkeologiska undersökningar

I samband med Domkyrkans renoveringsarbeten, och i synnerhet vid installationen av det nya värmesystemet, var det nödvändigt att bland annat öppna kyrkans golv. Detta skapade också en tidigare aldrig skådad möjlighet till mer ingående arkeologiska undersökningar av kyrkan. Den arkeologiska kommissionens representant, arkeologen Juhani Rinne (1872–1950), tog på sig ansvaret för de arkeologiska undersökningarna. Som hans medhjälpare utsågs kyrkoforskaren Iikka Kronqvist.

I samband med att golven öppnades undersöktes bland annat gravarna under golvnivån. Från gravarna togs till exempel 1600-talskläder upp, vilka konserverades. De ställdes ut i det nygrundade Domkyrkomuseet, som öppnades i Ursulas kapell.

En av Rinnes mest betydande insatser var dateringarna av Domkyrkans olika byggnadsskeden. Dessa dateringar baserade sig bland annat på murarnas fogar, som gjorde det möjligt att ordna utförda tillbyggnader i kronologisk följd: vad som byggts först och vad som tillkommit senare. Därutöver tolkade Rinne spår av tidigare konstruktioner, såsom igenmurade fönsteröppningar och balkhål efter rivna läktare. Förutom de arkeologiska fynden fördjupade sig Rinne även i arkivmaterial.

Som ett resultat av undersökningarna valde man i restaureringsarbetet att lyfta fram och betona vissa tidsbundna detaljer, något som ännu i dag är synligt i Domkyrkan. (Det bör dock noteras att dessa markeringar delvis bygger på Rinnes egna tolkningar, typiska för sin tid.) Ovanför sakristians dörr har till exempel en stenbåge framhävts med kalkning; den kan höra till kyrkans allra äldsta delar. Längs gången i kyrksalen mot altaret syns dessutom ett mosaikgolv som markerar den tidigaste utvidgningen av kyrkan, då östväggen och altaret låg vid denna linje. Man beslutade också att återskapa bland annat den träbalkong som finns ovanför sakristiedörren och som kan ha funnits i kyrkan redan sedan medeltiden.

Även dörröppningen till Kankasska gravkoret hade höjts vid en renovering under senare delen av 1800‑talet, men nu återställdes den till sin ursprungliga höjd. På så sätt återknöts den medeltida koromgången som löper runt kyrkans östra del och som tidigare hade brutits av dörrhöjningen. När man rör sig i kyrkan lönar det sig därför att låta blicken vandra längs väggar och valv för att upptäcka spåren av äldre konstruktioner.

Inspirerad av medeltida smidesjärn ritade Rinne även grindar i samma stil till relikskrinet för den salige biskop Hemming samt till det nuvarande Agricolakapellet, som berättar om två tidigare separata kapell, heliga Katarinas och helige Bartolomeus. Järngrindarna vid sidolängdernas västra ändar härstammar också från denna tid; på dem kan man läsa på latin: ”Detta verk utfördes i Herrens år 1928.”

Många av Rinnes uppfattningar ligger fortfarande till grund för forskningen, delvis eftersom få nya arkeologiska undersökningar har genomförts efter 1920‑talet. Detta är viktigt att ha i åtanke när man läser litteratur om Domkyrkan. Bland annat antog Rinne att det under den katolska medeltiden funnits 42 helgonaltaren i Domkyrkan, en siffra som alltjämt ofta citeras. Även den byggnadsordning för utvidgningarna som Rinne presenterade gäller till stora delar fortfarande. Numera har dock flera av hans tolkningar börjat ifrågasättas och nya tolkningar har föreslagits.

Vissa av Rinnes dateringar har senare kunnat omprövas genom vidare forskning. Åbo stad räknar sitt grundande till år 1229, eftersom en bulla av påven Gregorius IX från detta år har bevarats, där det tillåts att biskopssätet flyttas till en ”bättre plats”. I motsats till tidigare tolkningar ansåg Rinne att detta avsåg en flytt av biskopssätet från Korois till Unikankare kulle, alltså till Domkyrkans nuvarande plats, och Åbo antog tolkningen som sitt födelseår. Enligt dagens forskning anses dock att biskopssätet år 1229 flyttades från Nousis till Korois, och först omkring år 1300 till sin nuvarande plats. Därmed har även dateringen av Domkyrkans byggstart och Åbo stads uppkomst flyttats närmare slutet av 1200‑talet.

Generellt sett har Rinnes dateringar senarelagts. I verk om Domkyrkan som publicerades före 1980 möter man till exempel begreppet ”Hemmings kor”, som avser kyrkans treskeppiga östparti och den medeltida altarplatsen innanför de åttakantiga pelarna. Rinne menade att denna utvidgning genomfördes redan under biskop Hemmings tid (biskop 1338–1366). I dag dateras dock byggandet av det medeltida högkoret till en senare period, rentav till 1400‑talet under biskop Maunu II Tavast (biskop 1412–1450). I och med detta har även dateringen av det nuvarande Agricolakapellet flyttats fram: en granskning av kyrkans planlösning visar att kapellets uppförande inte varit möjligt innan den treskeppiga utvidgningen stod klar.

Efter Rinne har flera olika dateringar presenterats, bland annat av forskarna Knut Drake, C. J. Gardberg och Markus Hiekkanen. Även intendent emerita Riikka Kaisti vid Åbo och S:t Karins kyrkliga samfällighet har bidragit med värdefulla tolkningar av Domkyrkans byggnadshistoria. Nya tolkningar har möjliggjorts bland annat genom nya dateringsmetoder och genom en förnyad byggnadsstilsanalys, där detaljer har satts i geografiska samband med kyrkor runt om i Norra Europa. För en stor del av kyrkans medeltida byggnadsskeden finns dock fortfarande inga helt säkra dateringar, och ytterligare forskning vore behövlig.

Trots senare korrigeringar kan man med säkerhet konstatera att studiet av Domkyrkan blev ett förtjänstfullt livsverk för Rinne. Förutom sina arkeologiska undersökningar publicerade han en tredelad bokserie om Domkyrkans medeltid samt flera andra arbeten. Hans respekt för kyrkans tidslager fick erkännande även internationellt, och hans metoder blev förebildliga för många restaureringsprojekt av fornlämningar under sin tid.

Benfynd – Domkyrkans reliker

Reliker, det vill säga helgonens kvarlevor och andra föremål som ansågs bära helighet, hade stor betydelse i Domkyrkan under den katolska medeltiden. Relikerna kunde bestå av ben från helgon eller andra heliga objekt och införlivades i kyrkorna som en del av helgonaltarna. Efter reformationen förlorade emellertid relikerna, tillsammans med helgonkulten, mycket av sin betydelse. De flyttades till förvaringsutrymmen, där de ofta med tiden kom bort eller förstördes. En del av Domkyrkans reliker hade förvarats i den salige biskop Hemmings relikskrin, som även självt tillbringade den lutherska tiden undanställt i sakristians förråd.

I början av 1700‑talet, under stora ofreden, drabbades Domkyrkan av en stor förlust då de ryska styrkorna plundrade kyrkan på benen av dess katolska skyddshelgon, den helige Henrik. I samband med restaureringsarbetena på 1920‑talet gjordes dock ett anmärkningsvärt fynd: i sakristian upptäcktes ett igenmurat skåp, vari man fann en skalle och flera ben, bland annat två fragment av ett armben. Samtidigt återfanns även de reliker som varit gömda i biskop Hemmings relikskrin. Totalt omfattade fynden omkring 90 reliker.

Benfynden i sakristieskåpet undersöktes, och bland andra Juhani Rinne, som ledde de arkeologiska undersökningarna i kyrkan, publicerade resultaten i verket Pyhä Henrik: piispa ja marttyyri år 1932. I forskningen deltog även Yrjö Kajava, som analyserade benen med hjälp av mätningar och anatomiska observationer. Eftersom benen i skåpet hade varit omsorgsfullt gömda ansåg man det sannolikt att kvarlevorna var de reliker av den helige Henrik som tidigare hade ansetts vara stulna.

Ytterligare förbryllan väcktes av ett fynd i biskop Hemmings relikskrin: ett relikvarium i form av ett människohuvud, tillverkat på 1200‑talet av kinesisk silkesdamast. Inuti fann man ben från käken och huvudet. Relikvariets dekor avbildar den svenske kungen helige Erik, vilket ledde till att dessa reliker vid tiden tolkades som tillhörande honom.

De övriga benfynden i Hemmings relikskrin härrörde från flera olika personer, men merparten hade tillhört en kraftigt byggd, äldre man – möjligen biskop Hemming själv. Andra fragment identifierades som tillhörande bland annat den heliga Ursulas kult och den heliga Birgitta. Bland fynden fanns även de så kallade Getsemane‑stenarna, i dag utställda på Finlands nationalmuseum – stenar som enligt traditionen sög upp Jesu svettdroppar när han bad i Getsemane trädgård före sitt gripande.

Efter fynden överfördes relikerna till Nationalmuseet för vidare studier, och år 1952 katalogiserades de som en del av museets samlingar, formellt deponerade från Domkyrkan. År 1998 aktualiserades frågan på nytt när S:ta Henriks katolska församling i Helsingfors begärde att få en relik, nämligen ett armbensfragment av den helige Henrik. Detta ledde till att man i Åbo begärde att relikerna skulle återföras från Nationalmuseet till Domkyrkan, deras ursprungliga hem. Frågan debatterades livligt, tills man år 2007 nådde en lösning: de flesta relikerna återlämnades till Domkyrkan, medan S:ta Henriks församling fick armbensfragmentet som deposition. Vid sekelskiftet väcktes dessutom ett förnyat forskningsintresse för relikerna, och sedan dess har Domkyrkans reliker undersökts med jämna mellanrum ända in i vår tid.

På sidan Hjälp för forskning finns en förteckning över forskningspublikationer med fri läsrätt som berör Domkyrkans reliker.

Vinter- och fortsättningskrigen sedda från Domkyrkan

Under andra världskriget drogs även Finland in i krig mot Sovjetunionen. Vinterkriget (1939–1940), som varade i 105 dagar, och det efterföljande fortsättningskriget (1941–1944) satte också sina spår i Åbo och i Domkyrkan. Särskilt hårt drabbades Åbo slott, eftersom de sovjetiska bombflygen riktade sina anfall mot det strategiskt viktiga hamnområdet. Bomber föll dock även i närheten av Domkyrkan, vilket fick byggnaden att skaka, och tryckvågorna förstörde flera av kyrkans fönster. Därför är de flesta fönster som i dag syns i kyrkan – med undantag för Swertschkoffs glasmålningar – tillverkade vid reparationerna efter krigen.

Större krigsskador undveks lyckligtvis. Kyrkans personal höll ständig vakt i Domkyrkan, redo att genast släcka eventuella bränder om en bomb skulle falla alltför nära. Dessutom hade värdeföremål, altartavlan och Wladimir Swertschkoffs glasmålningar flyttats i säkerhet för krigstidens skull, vilket gjort att de har bevarats fram till i dag. Under krigsåren hölls gudstjänsterna i sakristian.

Eftersom Domkyrkan inte var ett primärt bombmål kunde den fungera som en viktig stödpunkt. Uppe i tornet, nästan 100 meter över havsytan, verkade nämligen en grupp lottor, de så kallade ”grå kajorna”. De klättrade upp i tornet för att via radio ta emot meddelanden från örlogsfartyg och sända dem vidare.

Även en för många finländare välkänd tradition har sitt ursprung i krigsåren. Under fortsättningskriget, från och med den 19 juni 1944, började Rundradion sända Domkyrkans middagsklockor till hela landet. Idén inspirerades av en dikt publicerad i Hufvudstadsbladet, som ägdes av Amos Anderson. I juli, under ett svårt skede av fortsättningskriget, uppmanade presidentens hustru Gerda Ryti folket att be samtidigt som klockorna ljöd i radion för fosterlandets skull. Freden slöts senare i september. I dag ringer middagsklockorna på vardagar i Yles Radio 1. Den nuvarande inspelningen är från år 2006.

Låt oss varje dag från det gamla korsets plats vid Aura å höra från Domkyrkans höga torn, där klockorna mäter de timmar som flyter som en mäktig tidens ström mot det mörka havet – låt oss höra klockornas dovt klingande slag när dagens tolfte timme är inne.

Tekniken uppdateras – 1970‑talets renovering 

Ännu under 1970‑talet aktualiserades en ny omfattande renovering av Domkyrkan. Reparationsarbetena åren 1976–1979 koncentrerades främst på modernisering och förbättrad brandsäkerhet. Domkyrkan saknade bland annat ändamålsenliga serviceutrymmen och dess tekniska standard lämnade en del att önska. Planeringsarbetet var dock långt ifrån enkelt, eftersom restaureringen av ett nationellt helgon inte enbart var församlingarnas angelägenhet, utan också sköttes av kyrkostyrelsen och Statens arkeologiska kommission, dagens Museiverket.

Domkyrkans koppartak hade redan i slutet av 1960‑talet varit i behov av reparation, och nu åtgärdades taken. När den gamla täckningen togs bort upptäcktes att den använda kopparen varit oren, och vid omsmältningen kunde man utvinna både guld och silver. Av dessa material tillverkades senare nattvardskalkar samt dopfunten som i dag står i högkoret och är ritad av arkitekten Ola Laiho.

Även kyrktornet reparerades, eftersom de tunga, svängande kyrkklockorna med tiden hade försvagat konstruktionen. Tornuret renoverades, urtavlan målades om och siffrorna förnyades. Brandsäkerheten förbättrades avsevärt: vinden och tornet delades in i mindre brandsektioner, och redan tidigare hade ett sprinklersystem installerats.

Mindre reparationer utfördes på flera håll. Sprickor i predikstolen samt i väggar och valv lagades, och nya dragstänger monterades för att förebygga framtida skador. Freskerna i högkoret och några av gravmonumenten i sidokapellen behövde också konserveras.

Samtidigt togs modern teknik i bruk i stor omfattning. Vaktmästarna kunde nu från ett kontrollcenter i sakristian enkelt styra både belysning och klockringning. Kyrkans gamla ångvärmesystem revs, och Domkyrkan anslöts till statens värmecentral på tomten vid det närbelägna landshövdingsmagasinet. Elsystemet förnyades också, och armaturerna i pelare och kapell ritades av arkitekten Ola Laiho.

De mest synliga spåren av 1970‑talets renovering för besökaren är, utöver belysningen, de sanitetsutrymmen som placerades i Ursulakapellet i form av en fristående konstruktion, så att de medeltida strukturerna inte behövde röras. Där hade tidigare Domkyrkomuseet varit beläget; efter renoveringen förnyades museet och flyttades till övervåningen på den södra läktaren. Även i vapenhuset byggdes en fast informations- och försäljningsdisk. För att välkomna besökarna flyttades Emil Wickströms bronsstaty av Mikael Agricola från år 1910 till entrén; statyn hade tidigare stått i Borgmästarkoret.

När renoveringen stod färdig år 1979 kunde man följande år fira invigningen av nya orglar. De ståtliga huvudorglarna på Domkyrkans orgelläktare, med 81 stämmor, byggdes av Veikko Virtanen Oy. De är Finlands största mekaniska orglar och till pipantalet de näst största, endast överträffade av orglarna i Lappo domkyrka. Särskilt sommartid kan besökare ofta få höra övningar på orglarna, då deras klang fyller hela kyrksalen – orgelpipor finns nämligen också bakom altartavlan. Därutöver rymmer Domkyrkan orglar i Skarpskyttekapellet, kororglar intill predikstolen samt ett flyttbart positiv.