Biskop Henriks rundtur

Du kan vid behov använda Domkyrkans virtuella rundtur. Gå från punkt till punkt och lär dig mer om finländsk historia, religion och folktradition med hjälp av den.

Station 1: Begynnelsen

Finland var i början av 1000‑talet ett skogsrikt och glest befolkat område. Vi hörde egentligen inte till någon stat. Väster om oss fanns Sverige, som styrdes av en kung, och öster om Karelen låg republiken Novgorod. Finländarna levde här i stammar som hade sina egna hövdingar. Någon egentlig historieskrivning har vi inte från tiden före 1200‑talet. Arkeologer har dock gjort grav- och föremålsfynd från en tidigare tid, vilket ger oss kunskap om finländarnas levnadssätt under denna historiska urtid.

Kristendomen var redan då till viss del känd, kanske genom handelsmän som hade fört med sig information om en ny religion från Medelhavsområdet. I början av 1000‑talet vet man att det redan fanns några små kristna gemenskaper här. Arkeologiska fynd tyder också på att det kan ha funnits spår av kristendomen i Finland redan på 500‑talet.

De flesta finländare trodde dock på naturreligioner, där gudarna var knutna till naturen och vädret. Exempelvis fanns Tapio som skogens gud, och Ahti och Vellamo som härskare över vattnen. Mikael Agricola publicerade år 1551 en diktad förteckning över finländarnas ”avgudar” från tiden före kristendomen. Den byggde på hans eget forskningsarbete.

Henrik och Lalli

Vår föreställning om biskop Henrik och Lalli, hans dråpare, bygger på två olika nedtecknade berättelser: S:t Henriks legend och Biskop Henriks dödssång. Den förstnämnda skrevs på latin någon gång i slutet av 1200‑talet, och den senare är skriven på folkspråk och nedtecknades först på 1600‑talet.

Den berättelse som har lärts ut till finländare berättar att Sveriges kung Erik kom hit tillsammans med biskop Henrik från Uppsala med en här omkring år 1150. Kungens syfte var att kuva finländarna under sitt rike, och biskop Henrik skulle omvända den ”hedniska befolkning” som levde här, som legenden uttrycker det. Denna expedition har senare beskrivits som det första korståget till Finland.

Enligt berättelsen lyckades man med detta, och Erik återvände till Sverige, men biskop Henrik stannade kvar här för att ta hand om de omvända. Han räknas därför som Finlands första biskop. Följande vinter tillrättavisade han dock en mördare, vilket ledde till att denne – en man vid namn Lalli – dödade biskop Henrik på isen på Kjulo träsk.

Denna berättelse bygger alltså på två olika traditioner. Den första är S:t Henriks legend, en latinsk text från slutet av 1200‑talet, alltså skriven först omkring 130 år efter händelserna. Man har antagit att den beställts av en biskop vid denna tid och var ett kyrkligt projekt för att skapa en officiell levnadsbeskrivning för en biskop som lidit martyrdöden. Legenden innehåller inte många detaljer utan är mer beskrivande och motiverar kung Eriks expedition till Finland. Den framhäver också den helgonförklarade biskop Henriks helighet efter hans död.

Legenden består av två delar. Den första delen, vita, berättar om Erik och Henriks verksamhet i Finland. Den andra delen, miracula, behandlar de mirakel som tillskrivs S:t Henrik – sammanlagt elva stycken. Det första av dem är straffet över Lalli: efter mordet gör den mitra eller hatt som Lalli tog från biskopen att hans hår och hårbotten lossnar.

Den andra och betydligt mer detaljerade berättelsen är den folkspråkliga Biskop Henriks dödssång, nedtecknad först på 1600‑talet. Det är först i denna sång som mördaren får sitt namn och händelserna får en tydligare platsangivelse. Enligt dödssången dödade Lalli biskop Henrik med en yxa på isen på Kjulo träsk.

Båda berättelserna är mycket lärorika skildringar av kampen mellan gott och ont, vilket var typiskt för den tidens religiösa litteratur. Den onde hedniske mördaren Lalli dödar den gode, bildade och kristne biskopen – men det onda får sitt straff, och Lalli drabbas av sitt lidande. I medeltida bildkonst framställs S:t Henrik ofta stående över Lalli, som ligger vid hans fötter med blodigt huvud.

Det är ändå viktigt att se Henriks betydelse inte bara för kristendomen utan också för Finlands kultur och bildning. Den latinska S:t Henriks legend är den första historiska skriften som tillkommit i Finland och utgör den äldsta grunden för vår nationella litteratur. Även om berättelsens historiska sanningshalt senare har ifrågasatts, är den en central utgångspunkt för vår kyrkliga historieskrivning. Genom legenden knöts finländarna till den västliga katolska kyrkan och fick ett eget nationalhelgon bland de internationella helgonen. Finland blev en del av den västeuropeiska kulturen.

Och Lalli – vilken roll har han i berättelsen? Under medeltiden och även efter reformationen sågs han i folkets tradition som den onde mördaren som får sitt straff. På 1800‑talet, när nationalismen växte i Finland och drömmar om självständighet väcktes, började man dock se honom i ett nytt ljus. Han hade trots allt vågat trotsa en utländsk representant för en främmande kultur.

Konstnären Albert Edelfelt framställde i sin målning från 1877 Henrik som något hjälplös främling, som inte ens klarar av att klä sig för den finska vintern. Lalli däremot framstår som en kraftfull, bredaxlad finsk gestalt på skidor med yxa i handen – en stark man som inte tolererade att en utomstående spred sitt budskap här. Denna nationalistiska tolkning har levt kvar i det självständiga Finland, och Lalli fick till och med en staty rest i Kjulo på 1980‑talet.

Av berättelsens gestalter är det endast kung Erik som med säkerhet kan bekräftas som en historisk person. Om biskop Henrik råder osäkerhet. Man antar att berättelsen innehåller en verklig historisk kärna, men vem personen var som kom tillsammans med Erik och vad som faktiskt hände är fortfarande oklart, även i forskning från 2000‑talet.

Den legendariske biskop Henrik framstår kanske till och med som alltför fullkomlig för en medeltida martyr: han är samtidigt biskop, missionär, korsfarare och martyr. Det är möjligt att Henrik är en konstruerad gestalt, men forskarna har olika uppfattningar i frågan.

Station 2: Skyddshelgonens altare 

Om du nu står vid pelaren med predikstolen och vänder ansiktet mot huvudaltaret, ser du en nisch framför dig i pelaren. Man antar att denna nisch har varit altare åt S:t Henrik. Om du fortfarande står vänd mot altaret, finns till höger i kyrksalen en likadan pelare med en motsvarande altarnisch. Man vet att den var tillägnad Jungfru Maria. S:t Henrik och Jungfru Maria var denna kyrkas första skyddshelgon.

Den första dagen av Domkyrkans invigningsfest firades den 17 juni år 1300. Den dagen blev kyrkan biskopens domkyrka, det vill säga hans hemkyrka. Ordet domkyrka betyder just hemkyrka och kommer från latinets domus, men har i finskan, till följd av ett översättningsfel, fått formen ”tuomio”.

Den kyrka som då stod på denna plats, och som var betydligt mindre än den nuvarande, invigdes som domkyrka år 1300. Domkyrkan hade funnits redan tidigare: före år 1300 låg biskopens säte i Koroinen och före det i Nousis. Magnus I, som var biskop vid tiden för invigningen, var den åttonde biskopen i Finland. Ett påvebrev från år 1259 visar att Åbo stift redan då var en självständig och organiserad del av den västliga katolska kyrkan.

Påven och ledningen för den västliga katolska kyrkan hade utsett just år 1300 till ett stort jubelår. Året fastställdes i förväg som ett heligt år, och till exempel reste många pilgrimer till Rom för att fira jubiléet. Även här i Åbo stift beslöt biskop Magnus I att jubelåret skulle firas genom att vigda kyrkan på denna plats till ny domkyrka. En form av stadsplanering hade redan påbörjats, och man planerade att anlägga en stad här, vilket gjorde platsen lämplig också för biskopssätet. Man antar att invigningsfesten i Åbo domkyrka firades den 17 och 18 juni.

Kyrkobyggnaden var då mycket liten och anspråkslös jämfört med dagens ståtliga byggnad. Den var ännu en träkyrka, endast sakristian var uppförd i sten. Trots detta firades invigningen med stora festligheter, och biskopssätet flyttades från Koroinen, ett par kilometer bort, hit. Därmed blev kyrkan huvudkyrka för Åbo stift och för hela det dåtida Finland.

Invigningsfesten, som inleddes den 17 juni 1300 och varade i två dagar, var något aldrig tidigare skådat i dåtidens Finland. Många människor samlades i Åbo för att fira. Runt kyrkan rörde sig folk och marknader hölls. Den lilla träkyrkan var fylld till brädden när biskop Magnus I vigde domkyrkan. Vigvatten stänktes, väldoftande rökelse brändes och tolv invigningskors målades med helig olja på kyrkans väggar. Medeltida hymner ljöd i kyrkan, och ljuset silades in i färg genom vackra glasmålningar.

Den första dagen var en försmak av den andra stora festdagen, då S:t Henriks jordiska kvarlevor fördes till platsen. Om detta berättas mera senare.

Det andra helgonaltaret i kyrkan var Jungfru Marias altare. I den katolska kyrkan har Jungfru Maria en central ställning som Jesu mor och föderska. Hon betraktas som hela mänsklighetens helgon. Utöver Jungfru Maria har varje kyrka sina egna skyddshelgon.

Station 3: S:t Henriks och S:t Eriks altare

Du står nu vid altaret tillägnat S:t Henrik och S:t Erik.

Biskop Henrik upphöjdes till helgon – S:t Henrik – efter att ha lidit martyrdöden i Finland på isen på Kjulo träsk. Henrik kom till Finland under 1150‑talet tillsammans med Sveriges kung Erik IX. Denna resa har senare kallats Finlands första korståg. Kung Erik helgonförklarades också senare som S:t Erik. Biskop Henrik betraktas som Finlands första biskop, och han blev skyddshelgon för Domkyrkan och därmed för hela Finland.

S:t Henriks legend berättar hur kung Erik av Sverige tog med sig sin här och biskop Henrik från Uppsala och anlände sjövägen till Finland. I legenden beskrivs finländarna som ett blint och grymt hednafolk som ofta orsakade stor skada för svenskarna. Därför kom kungen hit med sin här och biskop Henrik. Legenden fortsätter:

”När han (Erik) med kraft hade tvingat dessa (finländare) till kristendomen och underlagt dem sin makt, döpt många och grundat kyrkor i dessa trakter, återvände han till Sverige som en ärorik segrare.” Biskop Henrik stannade kvar i Finland.

Henrik anses vara Finlands första biskop, men redan följande vinter dödades han. Enligt berättelsen mötte han en finsk man som dödade honom. Eftersom Henrik dog för sin tro uppfattades han, enligt tidens föreställningar, som martyr och helgon. Därmed blev biskop Henrik S:t Henrik.

Det finns inga samtida skriftliga källor om dessa händelser. Först i slutet av 1200‑talet skrevs den latinska S:t Henriks legend, sannolikt i Åbo, även om författaren är okänd. Först på 1600‑talet nedtecknades Biskop Henriks dödssång, en berättelse på folkspråk om hans liv och död. I denna sång nämns också hans mördare vid namn Lalli och dödsplatsen som Kjulo träsk.

Det finns ingen säker kunskap om huruvida biskop Henrik eller hans dråpare Lalli varit historiska personer. Man antar dock att det finns en historisk kärna bakom berättelsen. Även om det inte heller finns samtida källor om Erik, har man kunnat fastställa att kung Erik IX verkligen har funnits som historisk person. Om honom skrevs en krönika i Sverige redan före S:t Henriks legend.

Kung Erik led också martyrdöden omkring år 1160 i Stockholm och blev S:t Erik. Omkring år 1400, alltså ungefär hundra år efter Domkyrkans invigning, blev han kyrkans tredje skyddshelgon vid sidan av Jungfru Maria och S:t Henrik.

Detta altare var därför tillägnat dem båda – S:t Henrik och S:t Erik.

Station 4: S:t Henriks relikskrin

Du står nu vid predikstolen på sidan av mittskeppet.

Den 18 juni 1300 firades den andra dagen av Domkyrkans invigningsfest. Den dagen utsågs S:t Henrik till kyrkans skyddshelgon. Samtidigt bars hans reliker in i kyrkan. Ungefär här i denna del av kyrkan förvarades S:t Henriks relikskrin under medeltiden. Enligt katolsk tro bevaras helgonets helighet även efter döden i dess kvarlevor. Man uppfattade därför relikerna som S:t Henrik själv.

Denna del av kyrkan var då inte tillgänglig för vanliga församlingsmedlemmar. Böner riktades till helgonen vid deras altaren. Under högtider bars relikskrinet dock i procession genom kyrkan, så att även de troende kunde röra vid det. I samband med reformationen på 1500‑talet, under kung Gustav Vasa, beslagtogs kyrkornas rikedomar. S:t Henriks relikskrin av silver försvann då, sannolikt till den svenska statens samlingar.

Redan i den tidiga kristna kyrkan uppstod tanken att helgonen fungerade som förmedlare mellan människor och Gud. Liknande föreställningar finns också i många andra religioner. Särskilt martyrer ansågs vara väl lämpade för denna uppgift, eftersom de genom sin tro hade nått en särskilt nära ställning till det gudomliga. Enligt legenden dog biskop Henrik just martyrdöden.

Enligt helgontron uppfattades relikerna som en närvaro av helgonet självt. Därför ville man förvara dem i kyrkan och behandla dem med stor vördnad. Samtidigt hade de också en praktisk funktion, och reliker byttes ibland mellan kyrkor. Man antar därför att endast en del av Henriks ben fördes hit.

S:t Henriks ben placerades i ett relikskrin som förvarades här i kyrkans främre del. Under 1500‑talet, i samband med reformationen, övergick kyrkans värdeföremål i kung Gustav Vasas ägo. Redan tidigare hade danska plundringståg fört bort skatter från kyrkan.

Även om relikskrinet försvann på 1500‑talet, fanns benen kvar i kyrkan en tid. Man har antagit att de slutligen försvann under 1700‑talet under Stora ofreden och möjligen hamnade i Finska vikens djup efter ett skeppsbrott. Så sent som år 1720 finns en detaljerad förteckning över Domkyrkans reliker som tillskrevs S:t Henrik. Den upprättades inför en planerad flytt till Sankt Petersburg, till tsarens samlingar av fornföremål, men det är oklart hur planen genomfördes. Enligt traditionen förliste skeppet som transporterade relikerna på vägen från Åbo till Sankt Petersburg.

Den 18 juni har tack vare denna stora translationsfest år 1300 blivit S:t Henriks särskilda festdag, kallad sommar‑Henrik. Vinter‑Henrik firas den 19 januari, vilket också märks i vår namnsdagskalender. Datumet var tidigare den 20 januari, som ansågs vara biskop Henriks dödsdag, men ändrades eftersom dagen sammanföll med andra helgondagar.

S:t Henrik har alltså haft två festdagar under året. Dessa stora högtider lockade människor också från andra orter, och i samband med dem uppstod marknader. Sommar‑Henrik firades kring mitten av juni.

Station 5: Biskop Henriks kranium?

Stanna här vid dörren till sakristian. Den finns till vänster om altaret tillägnat S:t Henrik och S:t Erik. Gå inte längre in – sakristian får man inte beträda utan tillstånd. Sakristian är den plats där prästerna förbereder sig inför gudstjänsten.

År 1924 upptäcktes bakom en igenmurad dörr i det innersta väggskåpet i sakristian ett kranium. Kraniet har undersökts med moderna metoder ännu på 2000‑talet, och det har konstaterats att det tillhör en person som levde i mitten av 1100‑talet. Tidsmässigt stämmer detta alltså med legenden om S:t Henrik. Vi har dock inga bevis för att Henrik varit en verklig historisk person. Kunde detta kranium ha tillhört den person vars liv gav upphov till legenden om S:t Henrik?

Man hade tidigare trott att alla S:t Henriks ben hade försvunnit och stulits under Stora ofreden. År 1720 gjordes en noggrann förteckning över Domkyrkans reliker som tillskrevs Henrik, eftersom man planerade att föra dem till Sankt Petersburg till tsarens samlingar. Hur detta projekt framskred är oklart. Det berättas att skeppet som skulle transportera relikerna från Åbo till Sankt Petersburg förliste i Finska viken.

På 1920‑talet genomfördes en stor restaurering av Åbo domkyrka. I samband med detta hittades i sakristians skåp också två överarmsben. Dessutom öppnades biskop Hemmings relikskrin i kyrkan, där man fann fler reliker. Där påträffades också en liten benbit med en pergamentremsa fäst vid sig, där det på latin stod att den tillhörde S:t Henrik.

Eftersom det inom helgonkulten var vanligt att reliker delades och spreds till olika kyrkor och kapell, har forskarna varit osäkra på om benen kunde tillhöra någon annan helgon. Under medeltiden var det vanligare att dela upp reliker än att bevara hela kroppar. Därför har det i Domkyrkan också funnits reliker från andra helgon. Alla de påträffade benen har undersökts.

På 1920‑talet antog man att kraniet tillhörde en man, omkring 50 år gammal, som levt ett förhållandevis välbärgat liv – bland annat baserat på att han ätit mjuk mat – och att hans kraniums form inte ansågs representera ”den finska typen”. Nyare undersökningar har visat att kraniets ålder stämmer med 1100‑talet. Allt detta skulle kunna passa in på biskop Henrik – eller åtminstone på den person som ligger bakom berättelsen.

Nutida forskare är dock inte eniga om denna tolkning, och även avancerade naturvetenskapliga metoder förväntas inte ge några entydiga svar.

Skåpdörren murades igen någon gång i början av 1800‑talet, efter att tidigare ha spikats igen. Vid tiden för igenmurningen visste man sannolikt inte att reliker fanns gömda bakom dörren. Men när dörren först spikades igen, kan det ha varit ett medvetet försök att gömma helgonets ben.

Kraniet förvaras fortfarande här i Åbo domkyrka, men inte längre i sakristian. Den lilla benbit som var märkt som S:t Henriks relik har deponerats i S:t Henriks katedral i Helsingfors.

Station 6: Fresken av S:t Henrik som döper finländare vid Kuppis källa

När du står längst fram i kyrkan, i högkoret, befinner du dig i Alla helgons kapell. Till höger om dig, högt uppe i den fresk som ligger längst bort från altaret, avbildas biskop Henrik döpande finländare vid Kuppis källa. Detta är den enda bildframställningen av biskop Henrik i denna kyrka. Av S:t Henrik finns annars bilder och skulpturer i andra medeltida kyrkor i Finland samt också i Sverige och Italien.

I bilden döper biskop Henrik finländare vid Kuppis källa. Fresken är konstnären Robert Ekmans tolkning av det första korståget till Finland. På 1850‑talet trodde man att korståget hade ägt rum så som det beskrivs i S:t Henriks legend. Bakom biskop Henrik står kung Erik, och vid trädet till vänster syns Lalli med en yxa på axeln. Fresken präglas tydligt av 1800‑talets nationalromantik; kvinnan som knäböjer framför biskopen bär en dräkt inspirerad av forntida klädedräkter.

En sådan situation har dock aldrig ägt rum i verkligheten. Åbo fanns ännu inte på 1150‑talet, då Erik och Henrik enligt traditionen skulle ha kommit hit. Enligt nuvarande forskning uppstod staden Åbo först mellan åren 1280 och 1300 ”på den här sidan av ån”. Detta uttryck – täl pual jokke – syftar just på Domkyrkans sida av Aura å, medan till exempel Salutorget ligger på andra sidan.

Ekman målade dessa fresker i mitten av 1800‑talet. Åbo brand år 1827 förstörde hela kyrkans inre, och freskerna målades efter den katastrofen. En fresk är en målning som utförs direkt på en fuktig väggyta, där färgen fäster när den torkar. Tekniken är flera tusen år gammal, men freskerna i Domkyrkan var de första i Finland.

Författare och källor:

Texten är skriven av religionsvetenskaps- och teologistuderande Pääsky Vyyryläinen vid Helsingfors universitet. Texten har tillkommit under en praktikperiod vid Åbo domkyrka. Pääsky berättar:
”Jag har blivit intresserad av religionsvetenskap och kyrkohistoria, eftersom jag fascineras av att undersöka och reflektera över hur mycket religioner och våra föreställningar har påverkat – och fortfarande påverkar – oss och historiens gång.”

Ahlamo, Eeva-Kaisa (2020). Video: Turun tuomiokirkko: Piispa Henrik.

Haavio, Martti (1967). Suomalainen mytologia. WSOY: Helsinki.

Haavio, Martti (1948). Piispa Henrik ja Lalli. Werner Söderström Osakeyhtiön kirjapaino: Porvoo.

Heikkilä, Tuomas (2006). Pyhän Henrikin legenda. Kirjapaino Karisto Oy: Hämeenlinna.

Heikkilä, Tuomas (2021). Striimausvideo: Luento tuomiokirkon syntymäpäivillä 17.6.2021.

Rinne, Juhani (1932). Pyhä Henrik, piispa ja marttyyri. Otava: Helsinki.