Konsthistorisk rundtur

Medeltida kyrkokonst – symbolik

Åbo domkyrka utvidgades avsevärt under medeltiden, särskilt under 1400‑talet. Domkyrkan fungerade i omkring tvåhundra år som katolsk kyrka, tills den i samband med reformationen blev en luthersk kyrka under första hälften av 1500‑talet.

När man steg in i den medeltida katolska Domkyrkan möttes besökaren sannolikt av rika vägg- och takmålningar nästan överallt dit blicken riktades. Målningarna hade två huvudsakliga funktioner. För det första var de ett sätt att smycka kyrkorummet, vilket var typiskt för katolska kyrkor. För det andra förmedlade de bibliska berättelser, helgonlegender och trosläror till ett folk som ofta var utan läskunnighet.

Målningarna i de medeltida kyrkorna är kalkmålningar, närmare bestämt så kallade secco-målningar, det vill säga målningar utförda på torr kalkputs. Kyrkorna målades främst med jordfärger – en blandning av kalkvatten och naturliga mineralpigment. Den blå färgen var den dyraste och därför den mest sällsynta. Den användes endast i särskilt betydelsefulla motiv, såsom Jungfru Marias mantel.

Kyrkokonsten var, och är fortfarande, fylld av symbolik. Många symboler har sin grund i Bibeln, men deras ursprung finns också i antikens bildvärld och i folklig tradition, där de fått nya kristna betydelser. Den mest kända symbolen inom kristendomen är korset. Symbolerna speglar också den medeltida enhetskulturen: de spreds över hela den katolska världen ända till Finland.

I Domkyrkan har en stor del av dessa medeltida målningar förstörts, särskilt genom bränder. På vissa ställen kan man dock fortfarande se rester av dem. Dessa har markerats på kartan med cirkelformade symboler.

1. S:t Johannes kapell / Kijkska kapell

I detta kapell finns dekorativa mönster, ornamentik. Kalkmålningarna härstammar sannolikt från 1470‑talet. I kapellet finns rik symbolik som hänvisar till Jungfru Maria, Domkyrkans äldsta skyddshelgon.

I taket syns rosetter och stjärnor. De vita rosorna symboliserar Marias jungfrulighet, hennes ”renhet”, medan de röda står för hennes kärlek. Stjärnorna hänvisar till en av Marias titlar: Stella maris, ”Havets stjärna”. Maria, som lyser som en stjärna, sågs som den som leder till Kristus och stillar livets stormar.

När frestelsens vindar blåser, när du kastas mot lidandets klippor, se på stjärnan, åkalla Maria […]

– S:t Bernhard av Clairvaux (1090–1153)

Även det medeltida smidesjärnsräcket förmedlar symboliska betydelser. På dörren finns symboler i mitten av en blomma, och i räcket syns vapendekor.

Medeltida väggmålningar kan i Domkyrkan särskilt ses i Agricola‑kapellet i kyrkans södra sidoskepp. Där finns i taket bland annat fyra kvinnliga helgon och evangelisterna målade. I mellanrummet intill kapellet finns också väggmålningar.

Dessutom finns det flera platser i kyrkan där väggar eller valvribbor har dekorerats med målningar. Sådana kan till exempel ses i kyrkans norra sidoskepp (på samma sida som Johannes kapell men i kyrkans främre del) samt i Skarpskyttens kapell. Även ribborna i stjärnvalvet i entréhallen är dekorerade. Den uppmärksamme kan dessutom se delvis förstörda dekorationer högt uppe i huvudskeppets valv i kyrkans främre del. Där syns bland annat en vapensköld och rosetter mellan stjärnvalven.

Blev du intresserad? Besök också: S:t Marie kyrka i Åbo, där fler fantasifulla medeltida målningar har bevarats på väggar och tak än i Domkyrkan. I skönlitteratur: Anneli Kanto: Rottien pyhimys (Gummerus, 2021), en historisk roman om dekorationerna i Heliga korsets kyrka i Hattula.

Släktvapen

Olika länder, städer och släkter har ofta sina egna vapen. Vapnen består av heraldiska symboler, det vill säga figurer, färger och tecken. Heraldik är benämningen på det system och de regler som styr dessa symboler och deras användning. Heraldiken, och därmed vapnen, utvecklades i Europa under 1100‑talet ursprungligen för riddarväsendets behov. Riddare i rustningar behövde kunna identifieras, och där blev vapnen till hjälp – de visade med en snabb blick vem personen var. Vapnen användes bland annat på sköldar, i målningar, i sigill och på gravstenar. Under den senare tiden började de också användas som dekoration på kyrkors väggar. Nästan alla Domkyrkans ursprungliga vapendekorationer förstördes i Åbo brand år 1827.

I Domkyrkan har vapnen markerats på kartan med fyrkantiga symboler.

2. Tavast kapell / Helga Lekamens kapell

På kapellets väggar har man placerat dekorativa vapentavlor med en vapensköld i mitten, omgiven av vapnets ägares namn samt ornamentik. Verken snidades av konstnären Magnus von Wright tillsammans med italienska dekorationssnidare år 1878. De släkter som vapnen tillhör är dock i grunden medeltida. De tidigare vapnen förstördes i Åbo brand år 1827. Man ville ändå bevara traditionen, och därför förnyades en del av släktvapnen efter branden.

Här intill syns biskop Magnus II Tavasts (ca 1360–1452) vapensköld. Den kan också ses på gravstenen som lutar mot väggen. Tavastätten känns igen på den böjda, rustade armen. Biskopsvärdigheten markeras däremot av korsen, som är symbolen för stiftet.

På kapellets andra vägg finns ett vapen som tillhör ätten Horn, eftersom gravmonumentet hedrar fältmarskalken Evert Horn (1585–1615). I vapenskölden avbildas ett horn och hjälmprydnaden består av horn.

Vapen finns dessutom på flera andra platser i kyrkan. I Tottarnas kapell i den främre delen, bakom smidesjärnsräcket, möts besökaren av Creutzsläktens vapen. På båda sidor om trappan som leder till det smala kapellet intill Agricola‑kapellet finns vapnen för släkterna Tigerstedt och Wallenstjerna. I Tigerstedts vapen syns naturligt nog en tiger, medan Wallenstjernas vapen består av tre stjärnor och en bjälke.

Längst bak i kyrkan finns Stålhandskes vapen som glasmålning, men på grund av en sammanblandning av konstnären (Swertschkoff) avbildar det i själva verket fel Stålhandskesläkts vapen.

Grunden för ett vapens symboler kunde alltså vara en persons efternamn eller yrke. Hur skulle ditt eget vapen se ut?

Glasmålningar

Glasmålningar framställs antingen genom målning eller genom sammanfogning. En bild som målas direkt på glaset bränns fast, så att färgen fäster vid glasytan genom värme. Glasmålningar kan också sättas samman mosaiklikt av glasbitar i olika färger, som fogas samman med blyspröjsar. Redan under medeltiden, särskilt i gotiska stenkyrkor, dekorerades fönster ofta med färgrika glasmålningar. Ljuset som silades genom dem skapade ett vackert färgspel i kyrkorummen. Efter reformationen minskade användningen av glasmålningar i kyrkor. Domkyrkans dekorativa glasmålningar har utförts av den rysk‑finländske konstnären Wladimir Swertschkoff (1821–1888). Swertschkoff donerade glasmålningarna till Domkyrkan på 1870‑talet. Glasmålningarnas placeringar är markerade på kartan med kronformade symboler.

3. Kankaisska kapell

I den svarta marmorsarkofagen vilar Sveriges drottning Karin Månsdotter (1550–1612), gemål till Erik XIV. Bakom sarkofagen finns en glasmålning vars motiv är Karin Månsdotters avsägelse av kronan (1871). I målningen tar Karin, som var drottning i endast 87 dagar, farväl av Sverige, framställt som en pojke som bär kronan. Drottningen leds nedför maktens trappa av en gestalt som representerar Finland, en pojke som håller Finlands vapen. I förgrunden syns Åbos gamla stadsvapen dolt under en sorgslöja. Karin var knappt 18 år gammal när hennes makes bror Johan III tog makten och lät fängsla paret år 1568. Efter att Erik dött år 1577 bosatte sig Karin på Liuksiala gård i Kangasala, där hon levde resten av sitt liv.

I två andra glasmålningar i samma kapell finns också vapensköldar. Till vänster syns Kurck‑ättens och till höger Horn‑ättens vapensköldar. Dessa två släkter lät uppföra kapellet på 1650‑talet som gravkapell för sina familjer.

Swertschkoff utförde också glasmålningarna i Stålhandskes kapell samt i Tavastkoret. Motiven i Tavastkorets glasmålningar är Kristi lidande på korset (med Jungfru Maria och aposteln Johannes vid hans sida), längst ned tro, hopp och kärlek, högst upp den heliga Anden i duvans gestalt samt ”Gustav II Adolf vid Evert Horns bår”. När denna glasmålning färdigställdes år 1875 var den det enda konstverk på offentlig plats i det svenska riket som föreställde Gustav II Adolf.

Altarkonst

I Åbo domkyrka fanns det under medeltiden uppskattningsvis över 40 sidaltaren. De används inte längre, men även i dag finns flera altaren i kyrkan. Deras placeringar är markerade på kartan med kors.

4. Högkoret

4. Högkoret

Vanligtvis är det största och mest framträdande konstverket i en kyrka altartavlan, som ofta drar blicken till sig redan när man stiger in. Altaret är platsen för nattvarden, och traditionellt placeras det vid kyrkans östra vägg, eftersom öster är soluppgångens och uppståndelsens väderstreck. Även Domkyrkans högkor är åttakantigt: talet symboliserar uppståndelsens dag och pånyttfödelsen. Högkorets nuvarande utseende härstammar från tiden efter Åbo brand (1827).

Altartavlan målades av den produktive svenske altartavlemålaren Fredrik Westin år 1834. Den föreställer Kristi förklaring. Detta motiv, som beskrivs i Bibeln, är ett vanligt tema för altartavlor. Den träinramning som omger altaret har ritats av den svenske arkitekten Carl Gustaf Blom, och arbetet utfördes av den svenske bildhuggaren Carl Wennerstöm.

Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus samt Jakob och hans bror Johannes och förde dem upp på ett högt berg i avskildhet. Där blev hans utseende förvandlat inför dem: hans ansikte lyste som solen och hans kläder blev vita som ljuset. Då visade sig Mose och Elia för dem och samtalade med honom. Petrus sade då till Jesus: ”Herre, det är gott att vi är här. Om du vill kan jag göra tre hyddor här: en åt dig, en åt Mose och en åt Elia.” Medan han ännu talade sänkte sig ett skinande moln över dem, och ur molnet hördes en röst: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom!”

Matt. 17:1–5

Altarets väggar och tak pryds av Finlands första fresker. Fresker målas direkt på en fuktig yta, där färgen fäster när den torkar. Freskmåleri är en flera tusen år gammal teknik. Ordet fresk kommer från italienskans fresco, som betyder färsk.

Freskerna målades av Robert Wilhelm Ekman (1808–1873) i mitten av 1800‑talet. Ekman har kallats den finländska målarkonstens fader och räknas som en tidig nationalromantisk konstnär. I freskerna längs väggarna skildras episoder ur Jesu liv: födelsen, uppväckandet av Lasaros, den sista måltiden, bönen i Getsemane, korsvägen och uppståndelsen. I takfresken avbildas änglar inspirerade av Uppenbarelseboken, som symboliserar himlens härlighet.

Nationalromantiken hämtade sin inspiration ur nationens historiska höjdpunkter. I Ekmans övriga produktion ingår också motiv från Kalevala samt skildringar av bondelivets stillsamma vardag. Hans nationalromantiska stil märks i Domkyrkan både i måleriet och i två historiska motiv som målats ovanför freskerna.

I det första, på södra sidan sett från altaret till vänster, döper biskop Henrik finländare vid Kuppis källa. Enligt den traditionella uppfattningen förde det första korståget på 1150‑talet biskop Henrik och Sveriges kung Erik till Finland, ofta avbildade med följe av en här. Senare har hela tanken om korståget ifrågasatts, men vid tiden för freskornas tillkomst var den fortfarande allmänt accepterad. I målningen döper biskopen en kvinna klädd i forntida dräkt. Längst till vänster, bakom en skäggig man, smyger Henriks baneman Lalli med en yxa på axeln.

I den andra målningen, på högra sidan ovanför sett från altaret, räcker Domkyrkans biskop Mikael Agricola (ca 1510–1557) över en nyöversatt finskspråkig bibel till Sveriges kung Gustav Vasa. I förgrunden till vänster syns en luta, som var kungens favoritinstrument.

Kristendomens etablering i Finland och det finska skriftspråkets framväxt är avgörande historiska milstolpar, som lätt kan ha inspirerat Ekman. Ingen av avbildningarna motsvarar dock helt verkligheten. Paret från det första korståget, Erik och Henrik, kom aldrig till Kuppis i Åbo, utan verkade längre norrut. Inte heller överlämnade Mikael Agricola någonsin sitt översättningsarbete till kungen. Agricola hann översätta Nya testamentet till finska år 1548, men den första fullständiga finskspråkiga bibeln utkom först nästan hundra år senare, år 1642.

Till ett altare hör alltid också ett krucifix. På de altaren som är markerade på kartan finns olika krucifix. I kyrkans södra sidoskepp, längst ner på kartan, ligger Borgmästarkoret, där ett krucifix från 1400‑talet hänger på väggen. Vid kapellets fönster finns också ett litet och delvis skadat krucifix från 1300‑talet.

Den konsthistoriska rundturen har utarbetats av Henna Ala‑Lehtimäki.