1800-talet – från stadsbrand till återuppbyggnad

Kriget mellan Sverige och Ryssland, det så kallade finska kriget, avslutades med freden i Fredrikshamn år 1809, varvid Finland övergick från Sverige till att bli en autonom del av det ryska kejsardömet. Trots att det ryska kejsardömet bekände sig till den ortodoxa tron fick Finland behålla lutherdomen som statsreligion. Tidigare hade Finlands stift varit underställda det svenska ärkestiftet, men nu självständiggjordes den finska kyrkan och fick en egen ärkebiskop med säte i Åbo.

Den händelse som starkast präglade både Domkyrkan och hela Åbos stadsbild var Åbo brand år 1827, då nästan hela staden brann ner. Av Domkyrkan återstod i huvudsak endast stenmurar och valv i taket. Under de omfattande återuppbyggnadsarbetena restes Domkyrkan till ny prakt, och kyrkans nuvarande utseende härrör till stor del från denna tid.

Efter branden fick Åbo en ny stadsplan, ritad av C. L. Engel, som var luftigare och mer regelbunden än den tidigare. Bland annat gjordes omgivningen kring Domkyrkan till ett parkliknande område och stadens huvudtorg flyttades till sin nuvarande plats, Salutorget. Även om huvudstadsstatusen redan år 1812 hade övergått till Helsingfors, var Åbo fortfarande ett centrum för mångsidig kultur och bildning. Vid seklets slut uppgick stadens invånarantal till över 30 000.

Åbo brands förödelse i Domkyrkan

En blåsig och torr kväll den 4 september 1827 utbröt en eldsvåda i Hellmans hus på Aninkaishöjden. I den täta labyrinten av trähusbebyggelse spred sig elden snabbt, pådriven av tilltagande vind. Domkyrkans klockor ringde till alarm för stadsborna, som skyndade till för att försöka hindra elden från att sprida sig till de egna kvarteren. Släckningsarbetet försvårades dock bland annat av väderförhållandena och bristen på brandmanskap. Stadens borgare och beslutsfattande organ befann sig nämligen på marknad i Tammerfors. Utöver bristen på hjälpande händer vågade man till en början inte heller utlova betalning åt den ryska garnison som var förlagd i staden och som endast mot ersättning var villig att delta i släckningsarbetet.

Under kvällen vände vinden, och under natten spred sig branden även till den andra sidan av ån. Gnistorna nådde också Domkyrkans takkonstruktioner, och snart stod det brinnande kyrktornet som en fackla över en stad i lågor. Först följande dag, efter att elden rasat i 18 timmar, fick man branden under kontroll. Tre fjärdedelar av staden hade då förstörts och över 11 000 människor blivit hemlösa. Den stadsmiljö som Åbo hade före branden kan i dag upplevas endast på Klosterbacken, som bevarats som museiområde.

Eldens storm hade nu blivit så våldsam att det vid Domkyrkan var nästan omöjligt att hålla sig upprätt, medan luften var fylld av virvlande gnistor, glöd, eld och rök. Långt omkring i landskapet lyste denna storbrands sken upp den höstliga natten.

Förödelsen i Domkyrkan var omfattande. Kvar stod stenmurar och takvalv; till och med kyrkklockorna hade smält. Endast den bakre delen av den tvådelade sakristian klarade sig oskadd, vilket gjorde att en del värdeföremål räddades – i dag kan de ses i Domkyrkomuseet. Även några medeltida träskulpturer av helgon samt relikskrinet för den salige biskop Hemming, som förvarades i sakristian, överlevde branden. De stenlagda gravmonumenten från 1600-talet i kyrksalen var i behov av reparation, men förstördes inte helt. I övrigt måste nästan allt skapas på nytt.

Även Domkyrkans omgivande mur och de byggnader som fanns där drabbades svårt. Bland annat förstördes den Kungliga Akademiens bibliotek, med undantag för de böcker som vid tillfället var utlånade utanför staden. Efter branden flyttades Kungliga Akademien till Helsingfors, där den fick namnet Kejserliga Alexanders-universitetet i Finland, det nuvarande Helsingfors universitet. Den mur och de byggnader som förstördes i branden revs efteråt och återuppfördes aldrig. 

Domkyrkan som reser sig ur askan

Under sin historia har Domkyrkan drabbats av mer eller mindre förödande bränder ett trettiotal gånger. Av dessa var branden år 1827 en av de värsta. Efter branden inleddes snabbt reparationsarbeten både i staden och i Domkyrkan, samtidigt som församlingarnas kyrkliga förrättningar tillfälligt flyttades till närliggande kyrkor.

Drygt två år senare, den 13 september 1829, överlämnades den renoverade kyrkan till den finska och den svenska församlingen. Även om arbetet ännu inte var helt slutfört hade man då fått kyrkans koppartak på plats och installerat kyrkbänkar i interiören. De bänkar som i dag finns i kyrksalen är dock inte desamma som byggdes omedelbart efter branden. Inledningsvis uppfördes fortfarande låsbara bänkar enligt det gamla bänksystemet, vilka var avgiftsbelagda. Först år 1884 fick Domkyrkan de mer jämlika, öppna och avgiftsfria bänkar som ännu är i bruk.

Även den nuvarande tornspiran uppfördes efter branden och ritades av C. L. Engel. Engelsk nygotiska tornhuv färdigställdes år 1834. Den helt nya tornspiran förevigades redan samma år i Finlands första fotografi, taget av Henrik Cajander från hans hemgata på Nylandsgatan. Domkyrkans torn syns vida omkring, då det från gatunivå reser sig till en höjd av cirka 93 meter.

Tornuret härrör också från 1830-talet, och ända fram till år 1942 var vaktmästaren tvungen att dagligen klättra upp i tornet för att dra upp klockan. Sifferbladen har förnyats, men deras utseende har bevarats: på urtavlan rör sig endast en visare, timvisaren. För att slå tiden hissades sammanlagt åtta kyrkklockor upp i tornet på rep till två olika nivåer. Repet löpte genom en ring som ännu kan ses vid Domkyrkans huvudtrappa. Längre ner i tornet ljuder sex sammankallningsklockor som används vid kyrkliga förrättningar. Högst upp placerades två tidklockor som slår varje kvart och på hel timme.

När man rör sig i kyrksalen är resultaten av den återuppbyggnad som följde efter Åbo brand tydligt synliga. Förutom tornhuven ritade C. L. Engel även den praktfulla predikstolen år 1837, och utförandet anförtroddes den svenske ornamentsnidaren Carl Wennerström. Den nuvarande predikstolen står på samma plats där kyrkans första predikstol efter reformationen placerades på 1600-talet. Vid den tiden stod altaret fortfarande innanför åttkantiga pelare. Engel hade dock velat placera predikstolen närmare det nuvarande högaltaret, som redan då var i bruk, men kyrkans beslutsfattare ville inte ge upp den ursprungliga placeringen. I samma stil tillverkades även psalmtavlorna och nummerlådorna i kyrksalen. Med hjälp av donationer fick Domkyrkan också nya orglar med 54 stämmor och över 3 000 pipor.

Bildprogrammet i högkoret

Domkyrkans högkors utformning präglas tydligt av de restaureringsarbeten som följde efter branden på 1800-talet. Altartavlan, som syns redan från kyrksalens ingång, färdigställdes år 1834. Målningen utfördes av svensken Fredrik Westin (1782–1862), en av sin tids mest produktiva altartavlemålare i Sverige. Den träsnidade altaromramningen utfördes av Carl Wennerström enligt ritningar av den svenske arkitekten Carl Gustaf Blom Carlsson. Motivet för altartavlan är Kristi förklaring, ett relativt vanligt altartavlemotiv, som bland annat beskrivs i Matteusevangeliet.

Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus samt Jakob och hans bror Johannes och förde dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. Där förvandlades han inför dem: hans ansikte lyste som solen och hans kläder blev vita som ljuset.

Matt. 17:1–2

Väggarna och taket pryds av Finlands första fresker, det vill säga målningar utförda direkt på våt puts. De skapades på 1850-talet av Robert Wilhelm Ekman (1808–1873). Ekman kallas ofta den finländska målarkonstens fader och hörde till landets mest betydande konstnärer fram till 1860-talet. Han representerar en tidig nationalromantisk stil, där inspiration hämtades ur den karelska och finska folkdiktningen och mytologin. Ekman målade även skildringar av bondelivet och var en hängiven illustratör motiv ur Kalevala.

I fördjupningarna längs högkorets väggar löper fresker som skildrar Jesu liv från födelsen till uppståndelsen. Högt uppe i taket avbildas änglar och andra himmelska väsen, som beskrivs i Uppenbarelseboken. På var sin sida om högkorets ingång står som tredimensionella statyer reformatorn Martin Luther samt biskop Ansgar, som levde på 800-talet och är känd som Nordens apostel.

Utöver de bibliska motiven avbildade Ekman, som i Sverige tilldelats titeln historiemålare, även två historiska händelser i högkoret. I den första döper biskop Henrik finländare vid Kuppis källa. I den andra räcker biskop Mikael Agricola över det nyöversatta Nya testamentet till kung Gustav Vasa. Båda skildringarna bygger på Ekmans fantasi och tidens föreställningsvärld: biskop Henrik anlände aldrig till Åbo och verkade längre norrut, och kung Vasa tog inte personligen emot den första finskspråkiga bibeln. Det är ändå föga förvånande att Ekman valde just Finlands kristnande och det finska skriftspråkets födelse som historiska nyckelmotiv för utsmyckningen av Domkyrkan.

Kommittén för återställande av fornlämningar förnyar Domkyrkan

Domkyrkans tidslager är tydligt synliga. Ett särskilt exempel är sidokapellen, som under medeltiden hade byggts för helgonaltare men efter reformationen omvandlades till gravplatser. De mest utsmyckade gravmonumenten höggs under 1600-talet till minne av krigshjältar.

Efter Åbo brand hade många gravmonument skadats och sidokapellens inredning förstörts. Ett tydligt avtryck på restaureringsarbetena satte Kommittén för återställande av Åbo domkyrkas fornlämningar, som grundades i januari 1865 med uppgift att restaurera Domkyrkans minnesmärken. I den tidiga sammansättningen ingick, förutom kommitténs grundare författaren Nils H. Pinello, bland andra förespråkaren för fennomanin och författaren Zachris Topelius, konstpåverkaren Fredrik Cygnaeus, konstnären R. W. Ekman samt greven C. M. Creutz. Det som särskilt förenade dem var intresset för kyrkans fornlämningar – egentlig konstnärlig kompetens fanns dock endast hos bildkonstnären Ekman, som även stod bakom freskerna i högkoret.

Kommittén var särskilt intresserad av framstående gestalter från den svenska stormaktstiden, och därför gällde dess första större projekt minnesmärket över drottning Karin Månsdotter. Med hjälp av donationsmedel beställdes en svart sarkofag i marmor, till vilken Karins kvarlevor flyttades från Tottska gravvalv år 1867. Sarkofagen placerades i Kankasska gravkoret, vars tak och väggar dekorerades i kunglig stil.

Därefter fick Tavasts, Tottarnas och Stålhandskes kapell genom kommitténs försorg nya utformningar, vilka ännu i dag kan ses: väggarna målades och skadade gravmonument reparerades. I Tavastsska gravkoret höggs nya vapensköldar i stället för dem som förstörts i branden, utförda i Florens av Magnus von Wright tillsammans med italienska ornamentskulptörer. Den rysk-finske konstnären Wladimir Swertschkoff donerade på 1870-talet de dekorativa glasmålningar som fortfarande pryder Domkyrkans fönster.

I sin betoning av den svenska stormaktstidens storslagna förflutna kom kommittén att förringa det katolska medeltida arvet i kyrkan, och bland annat förstördes delar av de medeltida kalkmålningarna för att ge plats åt nytt. Först när Statens Arkeologiska kommission – dagens Museiverket – grundades år 1884 började arbetena i Domkyrkan övervakas, och kommitténs åtgärder utsattes för en mer kritisk granskning.

Kommitténs planer sträckte sig även utöver sidokapellen. År 1894 tillsattes en delegation med uppgift att utarbeta en restaureringsplan som omfattade hela kyrkans yttre. Till ordförande utsågs professor Eliel Aspelin-Haapkylä, och som medlemmar filosofie magister Emil Nervander samt arkitekten Magnus Schjerfbeck. Av restaureringsförslaget som presenterades år 1896 framgår bland annat tydligt att den ännu ganska nya tornspiran ritad av C. L. Engel inte tilltalade delegationens öga. Man önskade också riva och omgestalta medeltida asymmetriska detaljer såsom valv och fönsteröppningar.

Restaureringsplanen följde den för seklet typiska europeiska restaureringsivern, där man utan större tvekan förstörde genuin men ”ofullständig” äldre byggnadskonst för att återföra byggnaden till en av dess mer ursprungliga stilriktningar. I Domkyrkan, som formats under århundraden, eftersträvade kommittén ett gotiskt uttryck från 1400-talet.

Förslaget mötte emellertid omfattande kritik. En ny generation arkitekter anslöt sig inte till strävan efter stilrenhet, utan såg värde också i de olika tidslagren och i mer ofullkomliga detaljer. Restaureringsplanen skickades tillbaka för omarbetning och ett nytt, mer återhållsamt förslag presenterades år 1901. Inte heller detta vann gehör. Tvärtom avtog diskussionen om Domkyrkans restaurering, och delegationens planer förkastades slutgiltigt år 1909.