1700-talet – från krig till välstånd

Sveriges krig stannade inte vid det föregående århundradet, utan det stora nordiska kriget utkämpades åren 1700–1721. Förlustbringande slag samt den för finländarna hårda tiden av rysk ockupation, det vill säga stora ofreden, satte djupa spår i befolkningen. Freden i Nystad, som avslutade kriget, satte punkt för Sveriges stormaktstid. Även domkyrkan drabbades av förstörelse under stora ofreden, då kyrkans värdeföremål plundrades. Under seklets gång reparerades kyrkan vid flera tillfällen, först till följd av skadorna från stora ofreden och senare efter bränder.

Biskopar och präster bedrev vetenskaplig verksamhet, och en lång tradition nådde sitt slut när begravningar i kyrkor förbjöds. Under stora ofreden hade Åbos befolkning minskat dramatiskt. Efter svåra tider kunde man emellertid också se ljusglimtar i staden. Under upplysningstiden togs kliv framåt både inom vetenskap och kultur. Åbo omfattade allt större områden, och mot slutet av seklet hade invånarantalet återhämtat sig och var på god väg att överstiga gränsen på 10 000 invånare.

Stora ofredens tid i Domkyrkan

Sveriges färd på slagfälten hade varit framgångsrik ännu under det föregående århundradet, men lyckan vände snabbt vid ingången till 1700-talet. Det stora nordiska kriget bröt ut, där Danmark, Polen och Ryssland ställde sig mot Sverige i syfte att återerövra områden som förlorats till Sverige. Särskilt slaget vid Poltava år 1709 mot den ryska armén, och de svåra förluster som där led, var ett ödesdigert slag mot Sveriges stormaktsställning. Vid denna tid var Karl XII (kung 1697–1718) Sveriges kung, och efter nederlaget flydde han till Turkiet.

Den ryska armén fortsatte sin segerrika framryckning och återtog snabbt sina områden. År 1713 inleddes ockupationen av Finland, som senare på grund av sin brutalitet fick namnet stora ofreden. Redan sommaren samma år knackade ockupationsarmén på portarna till Åbo, och den dåvarande biskopen Johannes Gezelius den yngre samt domkapitlets ledamöter flydde till Stockholm. Många andra präster gjorde likadant, men flera stannade också kvar för att ta hand om sina församlingar under förföljelserna.

Under stora ofreden torterades människor och berövades sin egendom. Inte heller prästerna var i säkerhet, då ockupationsarmén med våld samlade in information om kyrkans gömda värdeföremål. I Domkyrkan plundrade ryssarna både värdesaker och gravar. Bland annat skändades kvarlevorna av Karin Månsdotter. På order av Finlands generalguvernör Gustav Douglas förde ryssarna även bort benen av den helige biskop Henrik från kyrkan. Dessa hade sedan år 1300 varit kyrkans mest värdefulla reliker. Benen packades ombord på ett fartyg, med avsikt att de skulle hamna i tsarens samlingar i S:t Petersburg. Enligt en berättelse sänktes fartyget av en storm i Finska viken och Henriks ben sjönk till havets botten. Oavsett om berättelsen är sann eller inte, har de reliker av den helige Henrik som stals från domkyrkan år 1720 försvunnit, och deras nuvarande vistelseort är okänd.

Även under den lutherska tiden var förlusten av den katolska skyddshelgonets och landets första biskops ben ett hårt slag för kyrkan. På 1920-talet gjordes emellertid ett betydande fynd i samband med en renovering av domkyrkan, vilket väckte frågan: stals verkligen alla den helige Henriks ben från domkyrkan under stora ofreden? Läs mer om fyndet under avsnittet om 1900-talet via denna länk.

Stora ofreden avslutades med freden i Nystad år 1721. Ockupationstiden hade varat i åtta år. Många finländare hade förlorat sin egendom eller i värsta fall sina liv, och tusentals hade hamnat i fångläger i slaveri. I freden förlorade Sverige Kexholms län samt Sydöstra Finland, vilket ledde till att Viborgs stift ersattes av Borgå stift. Kungens makt begränsades genom att den överfördes till ståndsriksdagen. Till följd av detta ökade särskilt det högre prästerskapets beslutanderätt.

Domkyrkans renoveringar och den nya tornkupolen 

Under ockupationstiden under stora ofreden hade Domkyrkan lidit omfattande skador: taket var trasigt och många glasfönster hade ersatts med brädor. När freden återvände kunde reparationsarbetena inledas, särskilt med hjälp av stadens borgare som bidrog med arbetskraft. Bland annat reparerades taket, fönstren förnyades och nya kyrkklockor hissades upp i tornet. Renoveringarna drog ut på tiden, eftersom tillgången till byggmaterial var långsam. Så småningom sattes dock kyrkan åter i skick, och såväl borgare som adel skänkte föremål till sin kära Domkyrka. Tack vare en penningdonation från hovrättskommissarien Hans Wittfooth fick kyrkan till exempel nya orglar med 32 stämmor.

Domkyrkan hann emellertid inte länge njuta av sitt förskönade yttre innan blixten slog ned i kyrkan hösten 1738. Det ståtliga barocktornet, som hade rests år 1689, samt en del av taket förstördes, men i övrigt skonades kyrkan från allvarliga skador. Taket reparerades och de nedfallna kyrkklockorna ersattes med nya. Ändå dröjde det till år 1759 innan en ny kupol kunde uppföras på tornets topp. Den hade ritats av den tyskfödde stadsarkitekten i Åbo, Christian Friedrich Schröder. Under den senare delen av samma århundrade slog blixten ner i tornet ytterligare ett par gånger och orsakade mindre bränder, tills Finlands första åskledare installerades i tornet år 1791.

Nyttans tid – kyrkan som upplysare

1700-talet är i Europa känt som upplysningens tid, vilken i Finland också kallas nyttans tid. Vetenskapen tog stora kliv framåt, och framsteg samt förnuftstänkande stod i centrum. Samhället utvecklades i enlighet med upplysningsidealen.

Kyrkornas uppgift var att ta hand om de fattiga och sjuka samt att ansvara för folkundervisningen. Eftersom människor samlades i kyrkorna var predikstolen en utmärkt plats att sprida både trons budskap och praktiska råd för vardagslivet. Ekonomiprofessorn vid Åbo akademi och senare kyrkoherden i S:t Marie, Pehr Kalm, förkunnade i sin avhandling att prästerskapets uppgift var att ”samtala med sina åhörare om allt som är till nytta i hushållet”. Prästerna åtnjöt stort anseende, och deras förebild fungerade därför som ett förstahandsmedel för att sprida nya uppfinningar och idéer bland folket. Exempelvis blev nya odlingsmetoder och nyttoväxter, såsom potatisen, under seklet bekanta för bönderna via prästgårdarnas köksträdgårdar.

Under denna tid av bildning, vetenskap och forskning studerade präster och biskopar inte enbart teologi, utan många av dem var framstående vetenskapsmän även inom andra områden. Till exempel var Åbobiskopen Johan Browallius (biskop 1748–1755) verksam vid Kungliga Akademien i Åbo som professor i såväl teologi som fysik och botanik. Blomstersläktet browallia, på svenska kallat biskopskrans, har fått sitt vetenskapliga namn Browallia efter honom som ett uttryck för denna tvärvetenskapliga koppling.

4 500 gravar – kyrkobegravningens kultur 

Om kyrkobegravningens utbredning och gravmonumenten i Domkyrkans sidokapell berättas i avsnittet om 1600-talet, som du når via denna länk.

Ännu under 1700-talet fick Domkyrkans två sidokapell iögonfallande gravvalv, även om tiden för praktfulla gravmonument hörde till det föregående århundradet. I S:t Johannes kapell byggdes en gravbyggnad för släkten Kijk. Johan Jacob Kijk (1706–1777), som ursprungligen hade kommit från Stockholm till Åbo som bodbetjänt, steg till att bli en av stadens rikaste köpmän och ägde bland annat Teijo bruk. I Helga Lekamens kapell byggdes i sin tur ett gravvalv för den lettiskfödde Herman Witte och hans släkt. Witte var biskop i Åbo åren 1721–1728.

Uppgifter om dem som begravdes i Domkyrkan söks oftast i Åbo domkyrkas räkenskaper. Utifrån räkenskaperna har man uppskattat att ungefär en femtedel av de åbobor som var män efter reformationens tid begravdes under Domkyrkans golv, kvinnor något mer sällan och barn ännu mer sällan. De övriga begravdes på kyrkogården. I räkenskaperna och på gravstenarna förevigades männens namn, medan kvinnor oftast identifierades enbart som sina mäns hustrur eller sina fäders döttrar. Inte heller barn namngavs i räkenskaperna.

Bekanta dig med Domkyrkans räkenskaper på webbplatsen Hjälp i forskningen via denna länk.

En gravplats innanför kyrkans väggar var eftertraktad, eftersom man därigenom ville hedra den avlidne. Man trodde också att det kunde vara till fördel för den döde att på domedagen uppstå från en så ärofull plats som kyrkans inre. Särskilt adeln hedrade sina avlidna bland annat med porträtt och sorgvapen, som med tiden samlades på kyrkans väggar. Det var också vanligt att skänka föremål eller egendom till kyrkan till minne av en avliden släkting. Sådana donationsföremål kan ses även i Domkyrkomuseet.

Att begravas inne i kyrkan var alltid förenat med kostnader, och priset bestämdes av mer än bara rätten till gravplatsen och själva jordfästningen. Till exempel ringdes både budklockor och följeslagarklockor mot avgift efter dödsfallet och i samband med begravningen. Budklockorna kunde ringa i flera timmar, och av ringningen kunde man sluta sig till den avlidnes ålder och kön: vid ringning med två klockor inleddes ringningen för en man med den stora klockan, för en kvinna med den lilla. Av slagens rytm kunde man höra hur många årtionden den avlidne hade levt.

Avgifter togs också ut bland annat för bränning av ljus, för klädsel av predikstol och altare samt för bårtäcket som täckte kroppen. Bårtäcken fanns i många varianter, och de finaste var tillverkade av sammet. Även bårar lånades ut, särskilt när någon kista inte stod till buds.

3.3.1703 begravdes borgaren Simon Agrelin i kyrkan för 56 daler, vilket omfattade bårtäcke, nedsättning i graven samt ringning med tre klockor i 4,5 timmar.

Priset på gravplatsen varierade enligt läget. Ju närmare altaret graven låg, desto dyrare var den – gudstjänsterna ”hördes” ju bättre vid graven. Dessutom var kyrkans södra sida dyrare än den norra. Utöver detta betalade familjen arvoden till gravgrävarna och klockringaren. De allra fattigaste behövde inte betala, och bland annat kyrkans personal var befriad från avgifter. Även studenter vid Kungliga Akademien i Åbo begravdes avgiftsfritt i kyrkogårdens ”akademiska mull”.

Gravarna var till största delen familjegravar, vilket innebar att de öppnades på nytt varje gång en ny person köpte sin plats. Om ingen ur släkten löste in gravplatsen inom trettio år återgick den till kyrkans ägo för att säljas vidare. Bland annat av denna anledning finns flera olika släkter representerade på samma gravplats. Av räkenskaperna framgår också att vissa endast löste in en tillfällig gravplats i kyrkans bårhus eller i den inre sakristian, varefter den avlidne flyttades till en annan kyrkogård. Det var inte heller ovanligt att flytta en avliden till en ny plats, till exempel när en familjegrav anlades i en annan kyrka och man önskade få släktens förfäder samlade där.

Mot slutet av seklet blev problemen med begravningar inne i kyrkan uppenbara. Utrymmena under golven började bli fulla, och särskilt under somrarna tvingades kyrkobesökarna ta till luktsalt när de kom in i kyrkan på grund av den bedövande stanken. Det ständiga öppnandet av gravar slet också på kyrkogolven och bänkarna. Man började dessutom hänvisa till hygieniska skäl, även om man ännu visste mycket lite om bakteriers samband med sjukdomar. Som en följd av detta trädde ett av kungen utfärdat förbud mot begravningar under kyrkgolven i kraft år 1784. Vid den tidpunkten fanns ännu omkring 90 familjegravar i bruk i Domkyrkan, vilka murades igen. Inga gravar har avlägsnats från Domkyrkans inre; alla finns fortfarande under golven – sammanlagt uppskattningsvis omkring 4 500 begravda.

De flesta åbobor hade dock fått sin sista viloplats på kyrkogården utanför kyrkans väggar, där gravplatserna var billigare. Även där gällde principen att södra sidan var mer eftertraktad, medan den norra kyrkogården var reserverad för de allra fattigaste och för brottslingar. Mot slutet av seklet uppstod emellertid ett stort behov av en ny begravningsplats. Till en början prövade man en tomt vid slutet av Biskopsgatan, men den visade sig olämplig på grund av den sandiga jorden. Slutligen beslöt man att välja Skansmalmen, som då ännu låg utanför Åbo stads gränser. Åbos nuvarande Gamla begravningsplats invigdes år 1807.