1300-talet – Domkyrkans tillkomst

Åbo stads början

Åbo centrum var under medeltiden koncentrerat till området kring det nuvarande Gamla stortorget. Hansan, det vill säga de tyska städernas handelsförbund, hade livat upp handeln i Östersjöns hamnar, också i Korois och i Åbo. Finskt läder och finsk fisk skeppades utomlands, och bland annat salt, tyger och lyxvaror fördes till finska hem. Tyska köpmän slog sig ner i området och utgjorde till en början största delen av Åbos borgarskap. År 1249 grundade dominikanbröder som anlände från olika delar av Sverige S:t Olofs dominikankloster, vars plats under 1300-talet etablerades på sluttningen av Kaskisbacken.

Redan i slutet av 1200-talet hade också Katedralskolan – Finlands första skola, avsedd för utbildning av präster – grundats. Enligt nuvarande uppskattningar uppstod Åbo stad mellan åren 1280–1300. Ungefär samtidigt började man bygga Åbo slott som en förvaltningsborg för den svenska kronan. Staden växte långsamt, och mot slutet av 1300-talet hade Åbo uppskattningsvis 800–900 invånare. Staden styrdes av tre aktörer: kyrkan, kronan och borgarna.

”Täl pual jokke!" Åbo stad avgränsades till en början av Aura å, och staden låg på samma sida av ån som domkyrkan.

Domkyrkans invigning

I juni för drygt 700 år sedan rådde feststämning i Åbo. Kyrkan som stod på Unikankareberget, intill dåtidens stadskärna, invigdes till domkyrka den 17 juni 1300, då biskopssätet flyttades från Koroisnäset, några kilometer bort, till sin nuvarande plats. Följande dag, den 18 juni, fördes den helige biskop Henriks ben högtidligen från Nousis till Domkyrkan i den så kallade translationshögtiden. Skyddshelgon för den katolska domkyrkan blev Jungfru Maria och den helige Henrik.

Hurdan var egentligen kyrkan som stod på Unikankare år 1300? Flera tolkningar har lagts fram. Troligen fanns där en liten stensakristia, där biskopsval hållits så tidigt som år 1291. Då valdes den första inhemskfödde biskopen, Magnus I. Till stensakristian hörde en träbyggd hallkyrka som var kortare och smalare än den nuvarande och den saknade sidokapell.

Ordet domkyrka är egentligen ett översättningsfel. Förleden i det från svenskan översatta ordet domkyrka syftar inte på dom, utan på det latinska ordet domus, hem. En domkyrka är alltså en hemkyrka: biskopens hemkyrka.

Många undrar om Åbo domkyrka är Finlands äldsta kyrka. Så är inte fallet, eftersom platsen för den äldsta kända kyrkan har lokaliserats till Ristimäki i Ravattula som ligger i S:t Karins, några kilometer uppströms längs Aura å från Domkyrkan. De lämningar av kyrka och kyrkogård som påträffades i arkeologiska utgrävningar år 2013 har varit i bruk från slutet av 1100-talet till början av 1200-talet. De äldsta ännu stående stenkyrkorna finns däremot på Åland. Finlands äldsta stenbyggnad, Jomala kyrka, har uppskattningsvis uppförts mellan åren 1275 och 1285.

Nöteborgsfreden

Finland hade gradvis knutits till det svenska riket redan från senare delen av 1100-talet, först genom kyrkan och senare även genom kronan, det vill säga förvaltningen. När vi talar om medeltidens Finland talar vi om ett betydligt mindre område jämfört med ytan för dagens Finland.

Den första hälften av 1300-talet var en orolig tid. Sverige och stormakten i öster, republiken Novgorod, hade i åratal stridit om områden längs Sveriges östgräns. År 1318 brände och plundrade novgorodierna bland annat Åbo stad, inklusive Domkyrkan.

Krigshandlingarna avtog och gränsen mellan Sverige och Novgorod stabiliserades genom Nöteborgsfreden (Pähkinäsaaren rauha) år 1323, då Sveriges exakta östgränser definierades för första gången (markerade med brunt på kartan). Finland, som också kallades Österlandet, sträckte sig från innersta Finska viken nästan ända upp till Bottniska vikens norra delar. Ur kyrkans perspektiv styrdes Finland av ett enda stift, Åbo stift.

Biskop Hemming – en inflytelserik biskop

Domkyrkan, som förstördes av novgorodierna år 1318, förblev i ett bedrövligt skick i årtionden. År 1335 beklagade kyrkoherden i Sagu fortfarande i sitt testamente Domkyrkans förfallna tillstånd. Någon helt säker kunskap om Domkyrkans skick mellan dessa två årtal finns alltså inte. Troligen uppfördes en träkyrka i dess ställe, men arkeologiska fynd visar också att den tidigare biskopskyrkans plats på Koroisnäset fick ökad användning under första hälften av 1300-talet. Korois kyrka var i bruk fram till slutet av seklet.

År 1338 valdes Hemming (ca 1290–1366), bördig från Uppland och utbildad i Paris, till biskop i Åbo domkyrka. Under biskop Hemmings tid restes kyrkan ur sitt förfallna tillstånd och kyrksalen välvdes slutligen i sten och tegel. Valvbågarna i sidoskeppens tak härstammar således från mitten av 1300-talet. I den treskeppiga kyrksalens östra ände fanns en femsidig korbyggnad, och på den södra sidan två vapenhus, det vill säga förstugor, som fungerade som ingångar till kyrkan. I västra änden stod ett ännu relativt lågt tornrum, och på norra sidan låg sakristian. Några sidokapell fanns ännu inte.

Domkyrkan hade sannolikt också ett bibliotek redan från sina första år. Biskop Hemming var en av de betydande donatorerna och utökade samlingen med över 40 verk som han skaffat på sina utlandsresor – i Finland fanns då ännu inget eget tryckeri. Biskop Hemming författade också själv flera verk i syfte att höja prästernas utbildningsnivå. Under Hemmings tid grundades dessutom ytterligare helgonaltaren i kyrkan, och kyrkan försågs med många värdefulla föremål och utsmyckningar. Hemmings goda vän, den heliga Birgitta – sedermera Sveriges skyddshelgon – skrev om den flitige biskopen: ”Hemming springer alltid, utom när han sover.”

När biskop Hemming år 1366 avled under bön, begravdes han i domkyrkan. Hans inflytande fortsatte även efter hans död. Vid hans grav brann ett ljus dagligen fram till slutet av medeltiden, och förböner började riktas till honom – människor bad Hemming om hjälp. Med tiden uppfylldes många av dessa böner, och man beslöt att inleda Hemmings kanonisationsprocess, det vill säga helgonförklaring.

Hur gick det till då? Läs mer om saligförklaringsfesten under avsnittet om 1500-talet via denna länk.