2000 talet – Domkyrkan i dag
Ännu efter 700 år är Domkyrkan i bruk för det syfte som den en gång byggdes för. Den är en oskiljaktig del av Åbos stadsbild, men bär fortfarande på många hemligheter i sina valv.
Mer än 700 år efter sin invigning står Domkyrkan fortfarande ståtlig på Unikankare kulle, tydligt framträdande som Åbos landmärke och symbol. Åbo domkyrka är Finlands nationalhelgedom och den evangelisk‑lutherska kyrkans huvudkyrka i landet. Samtidigt är den en levande kyrka: utöver kyrkliga förrättningar ordnas där ett stort antal konserter och andra evenemang. Den är hemkyrka för både Åbo domkyrkoförsamling, Åbo svenska församling och den internationella församlingen.
Forskning om Domkyrkan har bedrivits och bedrivs fortfarande. Kyrkans reliker, inventarier och byggnadsskeden väcker alltjämt frågor som man söker svar på. Även släktforskare finner ofta vägen till kyrkan i jakten på sina förfäder. På så sätt förenas olika århundraden av Finlands skrivna historia mycket synligt i Domkyrkan.
Mitt i hjärtat av det ständigt växande Åbo reser sig Domkyrkan och är närvarande både i vardag och högtid. För många börjar julefriden med firandet av första advent, då ljusen tänds i den stora julgran som placeras framför kyrkans trappa. Domkyrkan är dop‑, konfirmations‑ och vigselkyrka för många, och därmed tätt sammanvävd med åbobornas livsskeden och minnen.
Ny forskning – arkeologiska utgrävningar och reliker
I början av 2000‑talet, år 2005, inleddes det treåriga projektet Varhainen Turku (Det tidiga Åbo). Syftet var att genom arkeologiska utgrävningar klarlägga de allra tidigaste skedena av stadens historia. Utgrävningarna inleddes intill Domkyrkan på Domkyrkotorget, som antogs ha legat i hjärtat av det äldsta Åbo. De äldsta kulturlagren kunde dateras till slutet av 1200‑talet, medan mängden och variationen av fynd ökade först från början av 1300‑talet. Därmed stärktes teorin att Åbo stad grundades tidigast i slutet av 1200‑talet och inte år 1229, som man länge hade trott. På samma sätt bör Domkyrkans byggnadsskeden dateras närmare år 1300.
Under 2000‑talet har nya forskningsmetoder och ett ökat intresse också främjat studier av Domkyrkans reliker. Relikerna hittades vid de arkeologiska undersökningarna på 1920‑talet i biskop Hemmings relikskrin samt i ett igenmurat skåp i sakristian. Redan då undersöktes relikerna, och särskild uppmärksamhet väckte den skalle som antogs vara den helige Henriks samt den silkestäckta relikvarie som tolkades som tillhörande den helige Erik och innehöll skallfragment och käkben. Mer om dessa fynd kan läsas i avsnittet om 1900‑talet via denna länk. Den helige Henrik är särskilt betydelsefull för Domkyrkan som dess viktigaste skyddshelgon och Finlands nationalhelgon.
Reliker identifieras huvudsakligen på två sätt: genom medföljande authentica‑pergamentslappar eller genom relikvariernas bildprogram. Bland relikerna av den helige Henrik fanns ett silkesomslutet fragment av ett armben med en authentica‑lapp, där texten ”de brachio sancti henrici” (den helige Henriks arm) kunde utläsas. Liksom andra reliker har Henriks skalle undersökts bland annat genom bentäthetsmätningar, mikroskopiska analyser och kol‑14‑datering. Skallen har daterats till mitten av 1100‑talet och har tillhört en cirka 170 cm lång man som levt nära havet, eftersom sötvattensfisk inte spelat någon större roll i kosten. Inget har alltså ännu uteslutit möjligheten att skallen verkligen kan vara den helige Henriks.
Även den påstådda relikvarien för den helige Erik och dess benfragment har undersökts grundligt. Redan 1954 kopplade statsarkeologen C. A. Nordman, genom jämförande studier, den broderade relikvarien till uppsalensiskt hantverk från slutet av 1200‑talet. De guldbroderade silkesbilderna skildrar den helige Eriks martyrdöd, som enligt legenden inträffade i Uppsala domkyrka år 1160. Relikvarien tros ha kommit till Domkyrkan omkring år 1400, då Erik utsågs till kyrkans tredje skyddshelgon efter Jungfru Maria och den helige Henrik.
På senare tid har forskare som Aki Arponen, Heli Maijanen och Visa Immonen studerat Eriks reliker. Deras resultat talar emot att benen skulle tillhöra Sveriges nationalhelgon: fragmenten verkar komma från flera olika individer, och särskilt skallbenet kan möjligen ha tillhört en kvinna. Även dateringen väcker frågor, då benfragmenten daterats till senare delen av 1200‑talet och alltså inte stämmer väl med Eriks dödsår 1160.
En engelskspråkig artikel om resultaten finns tillgänglig via denna länk (Temenos, vol. 54:2, 2018).
Rikets julgran nummer ett
Domkyrkan är starkt närvarande i åbobornas vardag. En av de mest långlivade traditionerna är evenemanget som inleder julförberedelserna, då ljusen tänds i den väldiga julgran som uppförs framför Domkyrkans trappa. Den första elektriskt upplysta granen tändes redan år 1900 och väckte stor förundran. Som regelbunden tradition etablerades julgranen på 1930‑talet.
Granen fås som donation, och intresset är stort. Kraven är dock höga: granen ska vara 20–25 meter hög och tät samt jämn i formen. Granen anländer till Åbo onsdagen före första advent, vilket ofta uppmärksammas stort i medierna. Ljuset tänds på lördagen före första advent i skymningen. Eftersom kyrkoåret inleds med advent firades Domkyrkans 700‑årsjubileum år 1999 genom att 700 ljus tändes; därefter har antalet ökats med ett ljus varje år. Tändningen markerar starten för hela stadens julfirande.
En ny renovering
Domkyrkans senaste omfattande renovering genomfördes på 1970‑talet. En ny renovering har nu inletts, och därför är Domkyrkan stängd 9.2.2026–2.12.2028. Under denna tid installeras bland annat modernare teknik, mer funktionella utrymmen och förnyad byggnadsteknik. Planeringen sker i samarbete med Museiverket.
Målet med renoveringen är att skapa en mer inkluderande och tillgänglig kyrka. Mer information om 2020‑talets renovering finns på den egna informationssidan via denna länk.