Helgonrunda i Åbo domkyrka

Bakgrunden till helgonkulten

När Finland från mitten av 1100‑talet införlivades i det svenska riket, både kyrkligt och världsligt, etablerades den katolska kyrkans organisation i landet. En viktig del av människors liv under medeltiden var helgonkulten. Helgonen sågs som Guds tjänare, som med Guds kraft kunde utföra mirakler och förmedla förböner som riktades i deras namn. Varje sjukdom och varje yrkesgrupp hade ofta sitt eget skyddshelgon att vända sig till, både i nöd och i vardag.

Den finländska helgonkulturen är ett tydligt exempel på hur även det lilla och avlägsna Österlandet i Sverige redan under medeltiden var en del av den europeiska katolska enhetskulturen. Helgonberättelser, så kallade hagiografier, spreds också hit till Norden, och helgonen i den katolska världen blev bekanta även i Finland. Ofta finns det flera olika versioner av dessa berättelser. Årets rytm följde helgonkalendern, som i dag ligger till grund för vår namnsdagskalender.

En stor del av helgonen var kristna martyrer som dödats redan under biblisk tid eller till exempel i Romarriket under 100‑ till 300‑talen, då kristendomen ännu inte var en tillåten religion. Dessutom förklarades män och kvinnor som helgon om de under sin livstid och efter sin död ansågs ha utfört mirakler, det vill säga om förböner i deras namn ansågs ha blivit hörda. Helgonen fungerade som både tröst och förebilder för människor – exempel på hur man kunde ägna sitt liv åt Gud på olika sätt.

Helgonalter i Åbo domkyrka

I Åbo domkyrka uppskattas det som mest ha funnits omkring 42 helgonalter. De placerades särskilt i kyrkans främre del och i sidokapellen som byggdes på 1400‑talet. På ett helgonalter placerades helgonets relik, till exempel en benbit, och ofta även en träskulptur av helgonet. Dessutom hade varje altare sin egen personal som skötte de ritualer som hörde till. Domkyrkans katolska skyddshelgon var Jungfru Maria, S:t Henrik och S:t Erik.

Ge dig ut på helgonrundan!

På kartan nedan är intressanta platser med anknytning till helgonen i Åbo domkyrka utmärkta.

1. S:t Henriks och S:t Eriks altare

Framför altaret tillägnat S:t Henrik och S:t Erik seglar vi till källan till legenden om Finlands uppkomst. S:t Henrik är ett av Domkyrkans viktigaste helgon: han är en av kyrkans skyddshelgon och dessutom det enda helgon som har verkat i Finland.

Den i England födde biskopen Henrik av Uppsala seglade till Finland tillsammans med Sveriges kung Erik i mitten av 1100‑talet. Berättelserna om detta första korståg spreds genom S:t Henriks legend, som nedtecknades i slutet av 1200‑talet. I legenden får det första korståget en ganska krigisk ton:

Men eftersom det dåtida Finlands blinda och grymma hednafolk ofta tillfogade Sveriges invånare svåra skador, tog den helige kung Erik med sig den salige Henrik från Uppsala domkyrka, samlade en här och riktade sitt fälttåg mot fiender till Kristi namn och sitt eget folk. När han med kraft hade tvingat dessa till kristendomen och underlagt dem sin makt, döpt många och grundat kyrkor i dessa trakter, återvände han till Sverige som en ärorik segrare.

Biskop Henrik mötte sitt slut år 1156, då bonden Lalli i vredesmod dödade biskopen på isen på Kjulo träsk. Enligt S:t Henriks legend berodde detta på att han tillrättavisat Lalli för ett mord. Enligt den senare Biskop Henriks dödssång (1600‑talet) hade i stället Lallis hustru Kerttu ljugit för sin man och sagt att biskopen inte hade betalat för sin gästning. Lalli fick sitt straff. Han satte den dödade biskopens mitra på sitt huvud och gick omkring i byn och skröt över sin gärning. Men mitran lossnade inte lätt, utan slet med sig mannens hår och hårbotten.

Henriks dyrkan befästes genom martyrdöden. Människor började be S:t Henrik om hjälp, och enligt legenden blev bönerna hörda: sjukdomar botades och döda uppväcktes. Genom dessa mirakel visade Henrik sin helighet. Henriks dödsdag, den 20 januari, är i Finland känd som Vinter‑Henrik, men eftersom helgonkalendern under medeltiden var full har minnesdagen flyttats till dagen innan, den 19 januari. Då firar fortfarande bland annat Henrik, Heikki och Henna sin namnsdag. Sommar‑Henrik firas den 18 juni, då S:t Henriks ben år 1300 högtidligen fördes från Nousis till Domkyrkan.

Den andra huvudpersonen i det första korståget, Sveriges kung Erik, utsågs till Domkyrkans tredje skyddshelgon (efter Jungfru Maria och S:t Henrik) under jubileumsåret 1400. Vår nuvarande uppfattning om det första korståget skiljer sig avsevärt från den bild som legenden ger. Läs mer om detta till exempel i Tuomas Heikkiläs verk Pyhän Henrikin legenda (SKS, 2005).

2. Agricola- eller Heliga korsets kapell

Detta Agricola-kapell kallades tidigare Heliga korsets kapell. Det består av två av kyrkans äldsta kapell, som ursprungligen byggdes som separata utrymmen: S:t Katarina av Alexandrias kapell och S:t Bartolomeus kapell. Det är också ett av Domkyrkans kapell där medeltida kalkmålningar har bevarats. Målningarna härstammar från slutet av 1400‑talet.

Vi börjar på S:t Katarinas sida av kapellet, det vill säga närmare huvudaltaret. (Stå mitt i kapellet så att fönstren finns på din högra sida.) I taket finns målningar av fyra kvinnliga helgon, som också hade sina altaren i kapellet: S:t Ursula, S:t Katarina, S:t Barbara och S:ta Anna. Alla dessa helgon utom S:ta Anna levde i Romarriket under 200‑ och 300‑talen, då kristendomen ännu var förbjuden eller endast delvis tillåten, och kvinnorna led därför martyrdöden för sin tro.

Helgon känns ofta igen i hela den katolska och ortodoxa kristna världen genom sina attribut, det vill säga kännetecken. Särskilt martyrhelgon identifieras ofta genom det föremål eller redskap som användes vid deras avrättning. Andra vanliga symboler är gloria samt, för martyrer, palmkvisten.

S:t Katarina

Enligt legenden var Katarina av Alexandria en lärd kvinna som hade omvänts till kristendomen och som vägrade dyrka avgudar på kejsar Maxentius befallning. Den rasande kejsaren lät sända ett stort antal filosofer för att övertyga henne att överge kristendomen. Resultatet blev det motsatta: Katarina övertygade även sina motståndare att bli kristna. Dessa led martyrdöden på bål och Katarina fängslades. Hon skulle först avrättas med ett hjul, men det gick sönder vid hennes beröring. Till slut halshöggs hon.

S:t Katarina är skyddshelgon för alla som använder roterande redskap, såsom mjölnare och spinnerskor. Hon är också skyddshelgon för filosofer och kvinnliga studerande.

S:t Barbara

Hedningen Dioskuros hade en vacker dotter, Barbara. För att skydda henne från omvärlden låste han in henne i ett torn. Trots detta tog Barbara till sig kristendomen och lät till exempel sätta in ett tredje fönster i tornet som symbol för den heliga Treenigheten.

Fadern planerade att gifta bort henne, men Barbara ville förbli ogift och bad därför Gud om hjälp. En blixt slog ner och öppnade en flyktväg ur tornet. Hennes flykt blev dock kortvarig: hon tillfångatogs och torterades för att avsäga sig sin tro. När hon vägrade dömdes hon till döden. Det var hennes egen far som verkställde avrättningen – varefter han själv slogs till aska av ett blixtnedslag.

Under medeltiden bad man till S:t Barbara om skydd mot plötslig död samt mot eld och blixt. Hon är också skyddshelgon för gruvarbetare och artillerister. Sagomotivet om en flicka inspärrad i ett torn, som senare användes av bröderna Grimm, har inspirerats av berättelsen om S:t Barbara.

S:t Anna

Anna och hennes make Joakim nämns i de apokryfiska skrifterna – tidiga judiska och kristna texter som inte ingår i Bibelns kanon. De var ett äldre par utan barn, men bad enträget till Gud om ett barn. En dag uppenbarade sig en ängel för Anna och meddelade att hon skulle få en dotter – Maria, Jesu mor. Anna är alltså Jesu mormor. I den medeltida konsten var motivet ”S:ta Anna själv tredje” vanligt, där Anna, Jungfru Maria och Jesusbarnet avbildas tillsammans.

S:ta Anna är skyddshelgon för bland annat mödrar, gravida och dem som önskar få barn.

S:t Ursula

I ett av Englands många kungadömen levde prinsessan Ursula, som hade omvänts till kristendomen. Hennes far ville gifta bort henne med en hednisk furste, vilket hon motsatte sig. Som from kristen ville hon bevara sin kyskhet.

Ursula lyckades dock ställa villkor för äktenskapet: hon skulle få företa en treårig pilgrimsfärd tillsammans med sina följeslagare innan hon gifte sig. Hon och hennes följe begav sig mot Rom. På vägen tillbaka, i Köln, mötte de en hunnhär. Hövdingen ville gifta sig med Ursula, men när hon vägrade dödade han henne med en pil. Samma öde drabbade även hennes följeslagare.

Kulten kring S:t Ursula spreds vida i Europa. Till skillnad från många andra helgon fanns det rikligt med reliker förknippade med henne. Det berättas att hon hade XIMV följeslagare – vilket har tolkats antingen som elva eller, enligt en senare tradition, elvatusen jungfrur. Man bad till Ursula om hjälp mot pest, och senare blev hon skyddshelgon för flickstudenter.

S:t Andreas, S:t Bartolomeus och S:t Helena

Fler helgon finns avbildade på väggarna i S:t Bartolomeus kapell. Stå mitt i kapellet så att fönstren finns på din vänstra sida. På norra väggen, till höger om dig, ser du två manliga helgon.

S:t Andreas och S:t Bartolomeus var båda apostlar, det vill säga Jesu lärjungar. Efter Jesu himmelsfärd var apostlarnas uppgift att sprida evangeliet runt om i världen. Båda utförde detta uppdrag troget, men de greps och led till slut martyrdöden. Andreas korsfästes på ett kors i X‑form. S:t Andreas är Skottlands skyddshelgon – därför finns det X‑formade korset också i landets flagga. Bartolomeus, på finska Pärttyli eller Perttu, flåddes levande. Han avbildas ofta med sin egen hud i händerna samt en flåkniv.

På motstående vägg avbildas S:t Helena (ca 250–330), skyddshelgon för arkeologer och frånskilda. Helena var mor till den första kristna kejsaren i Romarriket, Konstantin den store. Hon gjorde en pilgrimsfärd till det heliga landet, Palestina och Jerusalem. Där fann hon det kors på vilket Jesus korsfästes, det så kallade Sanna korset. Högtiden Inventio crucis firades den 3 maj, och till den knöts också folktraditioner. Man trodde bland annat att man för att trygga lyckan i fisket borde få färsk fisk till soppan just den dagen – till och med genom att fiska genom isen.

Evangelisterna

På västra sidan av taket finns symbolbilder av evangelisterna. I Uppenbarelseboken, där himmelska visioner beskrivs, förekommer fyra bevingade varelser vid Guds tron. Dessa gestalter har kopplats till evangelisterna utifrån evangeliernas inledning och karaktär på följande sätt: Matteus framställs som en människa, Markus som ett lejon, Lukas som en oxe och Johannes som en örn. Till exempel talas det i början av Lukasevangeliet om offer, och oxen var ett vanligt offerdjur vid denna tid.

Den första varelsen liknade ett lejon, den andra ett ungt nötboskap, den tredje hade ett ansikte som en människa, och den fjärde liknade en flygande örn.

Upp 4:7

3. Den salige biskop Hemmings relikskrin

Du står nu framför en medeltida relikskrin. Skrinet består av två delar: innerst finns relikskrinet som tillverkades i början av 1400‑talet, och det omges av en ställning från början av 1500‑talet. Relikskrinet bars under olika högtider runt altaret, och människor fick möjlighet att röra vid det och därigenom komma i kontakt med det heliga genom relikerna som fanns inuti.

Kistan kallas ”den salige biskop Hemmings relikskrin”. Biskop Hemming var biskop i Åbo stift, det vill säga i hela dåtidens Finland, åren 1338–1366. Under sin ämbetstid förde han Domkyrkan till en blomstringsperiod utan motstycke och var en nära vän till den heliga Birgitta, som senare blev Sveriges skyddshelgon och ett av Europas nationalhelgon.

Hemming dog under bön, och minnet av den fromme biskopen levde starkt kvar i Domkyrkan. Vid hans grav brann ljus dagligen ända fram till slutet av medeltiden. Människor bad också böner i Hemmings namn, på samma sätt som man gjorde till helgon. Dessa bönesvar började man nedteckna ungefär 50 år efter hans död, och detta markerade början på hans kanonisationsprocess, det vill säga vägen till att bli helgonförklarad.

Till skillnad från martyrer, för vilka vägen till helgonstatus ofta var kortare, måste Hemming gå den mer traditionella vägen. När tillräckligt många mirakel efter hans död hade dokumenterats, lades bevismaterialet fram för påven, som avgjorde helgonförklaringar. Påven gav tillstånd att hämta upp Hemming ur hans grav och att placera hans kvarlevor i ett relikskrin – ett tecken på att han ansågs ha förutsättningar att bli helgon.

År 1514 hölls praktfulla festligheter i Domkyrkan då Hemming förklarades salig, det vill säga ett förstadium till helgonstatus. Det är troligt att han med tiden också hade blivit helgonförklarad, men historien tog en annan vändning. År 1527 inleddes reformationen i Sverige, då landet övergick från katolsk till luthersk tro. I och med detta förlorade helgonen sin betydelse, och det salige Hemmings relikskrin med reliker fördes bort och förvarades i sakristians förråd i flera hundra år.

4. S:t Johannes kapell

Du står nu framför det medeltida dopkapellet, S:t Johannes kapell. I kapellet finns bevarade kalkmålningar från 1400‑talet. Särskilt takets stjärnor och rosor syftar i sin symbolik på den katolska kyrkans viktigaste helgon, Jungfru Maria. Till vänster om fönstret syns en något sliten gestalt som tolkas som evangelisten S:t Johannes, eftersom han håller en bok i handen.

I kapellets västra väggnisch syns också en målning. Där avbildas S:t Veronika och hennes svetteduk. Enligt legenden var Veronika en kvinna som led av blödarsjuka och som mötte Jesus på hans lidandes väg, när han som fånge bar sitt kors mot Golgata. Jesus botade Veronika från hennes sjukdom, och som gengäld torkade hon hans svettiga ansikte med sin duk. På denna duk avbildades Jesu ansikte. I dag förvaras duken i Peterskyrkan i Vatikanen. Veronika är bland annat tvätterskornas och – naturligtvis – även fotografernas skyddshelgon.

Veronika hör nära samman med korsvägsandaktens tradition. Minnesdagen för korsvägen firas den 5 maj. Även i Finland kunde man under katolsk tid göra pilgrimsfärder, till exempel till Heliga korsets kyrka i Hattula, där man sannolikt förvarade en relik av det kors som Jesus korsfästes på. I processionen bars skulpturer, och vandringen bestod av 14 stationer från domen över Jesus till hans begravning. Veronika som räcker fram dukten utgör den sjätte stationen i korsvägen.

5. Om helgonstatyerna i museet

I Åbo domkyrkomuseums samlingar finns många av kyrkans äldre föremål. I museet finns också några medeltida helgonstatyer, som nästan mirakulöst har bevarats i sakristians förråd trots att bränder har härjat i kyrkan. Statyerna har tidigare varit placerade på helgonalter i kyrkans sidokapell. De var rikt målade och med sitt skickligt snidade, uttrycksfulla formspråk väckte de säkert både förundran och vördnad hos kyrkobesökarna under den katolska blomstringstiden. Än i dag kan man ana de varsamma och säkra händerna hos bildhuggaren, som i trä har bevarat helgonens ansikten för beundran långt in i framtiden.

6. S:t Kristoforos altare

S:t Kristoforos altare finns på kyrkans yttervägg, till höger om dörren till Domcafé. Kristoforos, som levde i Romarriket under 200‑ eller 300‑talet, strävade högt: han ville tjäna den mäktigaste kungen. Efter att till och med ha tjänat djävulen kom han till slutsatsen att den största herren av alla är Jesus. En eremit gav Kristoforos rådet att det bästa sättet att tjäna denne mäktige herre var att bära människor över en stark ström på sina axlar. Kristoforos var nämligen en mycket stark och storvuxen man.

I flera år arbetade mannen, åldrades och blev trött. En regnig kväll knackade det på dörren, och den skröplige mannen bad besökaren komma tillbaka följande dag. Men knackningarna blev allt kraftigare, och när Kristoforos till slut öppnade dörren såg han att det var ett barn som bad att få bli buret över strömmen. Ett barn trodde Kristoforos att han nog skulle orka bära, så han tog sin vandringsstav och de gav sig av. Men för varje steg blev bördan på hans axlar tyngre och tyngre. När de nådde den andra stranden frågade han hur någon så liten kunde väga så mycket. Barnet svarade:
”Jag är Kristus, din konung, som du tjänar genom ditt arbete. Du kände tyngden när du bar mig – jag som bär världens synder.” Kristoforos vandringsstav slog då ut i blad, och han lämnade sitt arbete för att predika tron i Lykien, där han till slut led martyrdöden.

Vid S:t Kristoforos altare, resenärernas skyddshelgon, har många människor under århundradena stannat för att be om beskydd inför sin resa eller tacka för en lycklig färd. Altaret utanför kyrkan var praktiskt placerat, eftersom även en förbipasserande i hast kunde stanna till utan att gå in i kyrkan. Bilder av Kristoforos fanns också runtom i staden, eftersom man trodde att den som såg helgonets bild den dagen inte skulle råka ut för någon olycka.

Helgonrundan har utarbetats av Henna Ala-Lehtimäki.