Mellan färgsprakande halare och tysta samtal
Hur har din höst börjat? Har du haft väldigt bråttom, eller har du också haft tid att bara vara och göra saker som du riktigt älskar? Eller har du den lyxen att du kan göra de flesta saker i din egen takt och ta det lugnt alltid när du behöver?
Jag hoppas förstås att det inte bara har varit bråttom, men ibland blir det så, eller hur? Mitt i allt det som kräver vår uppmärksamhet – allt det som vi upplever är viktigt – kan det ibland, eller ärligt talat ganska ofta, bli så att vi inte ens frågar oss själva om allt det vi just nu har på gång faktiskt är viktigt.
För en studentpräst betyder slutet av sommaren och början av hösten alltid att vi har bråttom. Först utbildas tutorer, sedan ordnas det många roliga evenemang för de nya studenterna – och Åbo har sin Pride-vecka. Samtidigt är det dags för möten med olika samarbetspartners eftersom höstterminen nu har börjat. Dessutom tillkommer förstås den vanliga administrationen som allt expertarbete innehåller, vilket tyvärr inte heller kan vänta.
Antalet högskolestudenter i Åbo är över 40 000, och därtill kommer Åbos yrkesskolor. I slutet av augusti och i början av september är staden full av små grupper av unga vuxna som vandrar efter sina halarklädda tutorer och ser sig om, både nyfikna och smått förvirrade. Stadens nyaste invånare har anlänt, och vilken gåva de är för Åbo med sin iver, sin nyfikenhet och sina förmågor och drömmar.
Mitt i allt det nya och spännande finns det samtidigt varje år också människor som bär på känslor av saknad, sorg och förlust. Som studentpräst har man ibland äran att få vara den människa som en student eller en medarbetare väljer att lita på och berätta om sin förlust för. Den äran kan man inte någonsin ta som given.
Ett sådant samtal är alltid en påminnelse om och ett bevis på att även om de saker vi sysslar med i livet är värdefulla och viktiga, så finns det någonting som är ännu viktigare. Detta viktiga är närvaro. Närvaro i våra egna liv, med våra närmaste och med alla andra runt omkring oss. Det vi gör är mycket mindre viktigt än att vi tar tid att lyssna på våra egna tankar och behov och på alla medmänniskornas också. Det mera praktiska som följer av detta är att vi kommer ihåg att mycket av det vi stressar med bara är saker som nog ordnar sig, så länge vi lugnar ner oss och tar saker ett steg i taget.
Mia Pusa
Högskolepräst
