Det korta mötets välsignelse
En personlig bekännelse eller bara ett enkelt konstaterande till att börja med: jag tycker om att resa. Det har funnits många olika slags resor i mitt liv, en del längre och en del kortare. Jag minns många av mina utlandsresor med glädje, även en lång tid efteråt. Sedan har jag förstås haft en del kortare resor också. Det är visserligen en definitionsfråga, men om man till exempel betraktar de dagliga turerna mellan hemmet och arbetsplatsen som resor, ökar antalet avsevärt.
Jag försöker också ta vara på dessa korta resor. Jag har hunnit läsa många böcker mellan hem och jobb, jobb och hem, och jag tackar Föli. Ja, jag vet, ibland – eller allt för ofta för att säga sanningen – är det mobilen jag håller i handen, men inte alltid, tack och lov. Ibland blir det också en del mänskliga möten: mötet med en granne eller någon av de allmänna bussbekanta kan bidra till diskussion under resan. Vi hinner förstås inte prata så länge, men ändå blir världen och dess gång oftast en aning lättare att bära. Gemenskap, medmänsklighet och social interaktion på gräsrotsnivå: jag känner igen dig och du känner igen mig, och vi vill dela någonting med varandra.
Jag tänker att vi borde uppskatta detta småskaliga och vardagliga mera. Även korta, ofta ganska formella och väldigt vardagliga möten kan ha stor betydelse. Det är en gåva att även dessa möten med någon annan är möjliga, och en viktig insikt att jag själv för min egen del kan förmedla detta goda till den andra parten som för en kort stund befinner sig nära mig.
Frågan som uppstår – och det är inte jag som har kommit på den här problematiken, det finns säkerligen tidigare diskussion och åsiktsbildning om detta – är vad som händer oss när en allt större andel av vår vardag sköts online eller automatiseras. Vi träffar inte varandra lika ofta som tidigare när vi kan köpa våra biljetter, uträtta våra bankärenden och även söka varandras sällskap via skärmar. Och hur kommer det att se ut i framtiden – är det någon robot som sedan om några årtionden ska ta hand om mig i ålderdomshemmet? Eller får jag mina mediciner via någon automat? Den som lever får se, men det är kanske inte så långsökt att anta att om utvecklingen fortsätter i samma riktning så kommer våra mänskliga möten i framtiden att minska ytterligare.
Tack och lov mina korta bussmöten finns kvar den tekniska utvecklingen till trots! Det blir intressant att se vem jag kommer att träffa nästa gång, och vad som blir ”dagens tema” under vårt möte.
Eetu Kejonen
Teolog och informationsspecialist för digital publicering vid Åbo Akademis bibliotek
