Kortslutning i tangentbordet
Jag har skrivit texter i hela mitt liv. I barndomen och ännu i tonåren hade jag flera brevvänner – till och med så många att min mamma undrade om vi verkligen måste skriva så ofta, eftersom frimärkena kostade en hel del. Även som vuxen hade jag ett par brevvänner som jag skrev med flera gånger i månaden.
Dagbok skrev jag också i många år, oftast flera sidor per dag. Än i dag har jag en papperskalender och en skrivbok med alla mina to do-listor för jobbet och annat, dem skriver jag för hand och då kommer jag ihåg allt bättre.
När smarttelefonen kom in i livet blev det plötsligt väldigt behändigt att skriva ner sina tankar och funderingar i anteckningsappen. Var jag än befinner mig kan jag skriva. Ibland pratar jag in texter när jag kör längre sträckor och redigerar dem senare.
“Att få skriva av sig rensar hjärnkontoret”, sa en vän till mig en gång. Då tänkte jag inte särskilt mycket på det, men i dag förstår jag precis vad vännen menade. Det är lite som att få prata av sig med en god vän – något av det bästa som finns. Och oavsett om det sker i samtal eller i skrift så rensar det faktiskt hjärnkontoret och minskar risken för kortslutning.
I jobbet löper mina fingrar över tangentbordet många timmar om dagen. Det skulle vara intressant att veta hur många tecken jag skriver per dag. Texterna är kanske inte så långa, men jag sitter ändå och knackar mest hela tiden. Och på något sätt lyckas jag få kortslutning i tangentborden lite nu som då – både hemma och på jobbet har de fått bytas ut flera gånger de senaste åren.
För några år sedan hade jag aldrig kommit på tanken att publicera något jag skrivit. Samtidigt publiceras det texter jag skrivit i olika medier varje vecka – det är bara inte så många som vet om vem som skrivit texterna. Oftast handlar det om annonser, webbtexter och inlägg i sociala medier.
Ett par gånger för många år sedan har jag skrivit ett par kolumner till Spaltaren, när den ordinarie skribenten varit förhindrad. Första gången lät jag inte mitt namn publiceras, och absolut ingen bild. Andra gången fick mitt namn vara med – men fortfarande ingen bild. Jag var helt enkelt utanför min bekvämlighetszon. Tänk om någon skulle kommentera det jag skrivit. Men med fler år på nacken har modet vuxit – och i dag är det faktiskt ganska roligt att få någon text jag skrivit publicerad med både namn och bild.
Egentligen förvånar det mig inte att vi som har datorn som främsta arbetsverktyg får kortslutning i tangentborden med jämna mellanrum, eller att någon tangent slutar fungera.
Men tänk om man skulle ta lika många steg per dag som man skriver tecken – då tror jag att benen också skulle kunna säga upp kontraktet.
Tove Peltoniemi
Informations- och församlingssekreterare i Åbo svenska församling
