Utan förändring inget liv
En vän till mig som var avsevärt mer matematiskt begåvad än jag brukade beskriva livets gång som en sinuskurva. Upp och ner, upp och ner. I gymnasieåldern tyckte jag att det var väldigt klokt sagt och nickade förstående.
Han hade visserligen inte helt fel, men efter några decennier har jag kommit fram till att det nog oftare handlar om berg-och-dalbana, hjärtgripande stunder av obegriplig lycka, komplicerade labyrinter, hisnande utsikter från höga berg, stillastående frustration med stampande på ställe, djupa och stinkande vatten, och mörka tunnlar med ett misstänksamt ljus i andra ändan. Solsken eller Pendolino? Det verkar som livet sällan utgörs av sinuskurvornas jämnt repeterande upp och ner, upp och ner.
Ständig förändring utan mönster. Vi iakttar världen omkring oss och ser den ändras, vare sig vi vill eller inte. Vi tvingas att möta den dystra sidan av människan, av livet, och av oss själva. Vi förlorar mycket som varit oss kärt och värdefullt. Inget verkar längre vara säkert. Det kan vara svårt att få fotfäste, att känna hopp, eller att minnas det goda, det vackra, det livsgivande.
I allt som sker kvarstår dock en sanning som inte förändras: Vi är ständigt omfamnade av Guds eviga kärlek. Även i de mörkaste stunderna bärs vi av händer som inte släpper oss.
Gud är Skaparen, och hans skapelse är i ständig förändring. Allt växer, formas om, bryts ner, byggs upp igen. Skapelsens essens är pånyttfödelse, även om det sker genom nästan outhärdliga förlossningssmärtor. Men föreställ dig en existens där inget någonsin ändras. Skulle det vara fridfullt, tillfredsställande, lyckligt? Eller skulle det kanske vara formlöst, smaklöst, rentav uttråkande? I en sådan tillvaro skulle det inte finnas rum för uppfinnandets glädje, för tillväxtens fröjd, för möjligheten att delta i Guds ständiga skapelseverk.
Gamla psalmer beskriver ibland jordelivet som en mörk dal, fylld av plågor, smärta, och lidande. Visst kan det kännas så, oftare än vad den lilla människan skulle önska. Men i all denna oro, osäkerhet, förändring, och enorma händelser som vi endast kan ha begränsad (eller ingen alls!) kontroll över gömmer sig ett frö av liv till det fulla. Gud är Skaparen, och vi får skapa med honom. Gud är Kärlek, och vi får visa kärlek mot andra. Gud är Ljuset, och vi får belysa andras mörker och samtidigt själv se en liten bit framåt. Gud är Vägen, och vi kan ta våra små steg utan rädsla för att hamna vid vägkanten. Vi är omfamnade. Vi är burna. Vi är trygga.
Nina Haglund
Doktorand I praktisk teologi vid Åbo Akademi
