Att förvalta sitt pund
Att komma i gång efter sommarens sysslolöshet var inte lätt. Det var – som sig kanske bör – uppförsbacke och motvind på samma gång. Maskineriet arbetade i bästa fall på halvfart och höstens annalkande förpliktelser kastade långa skuggor.
Lyckligtvis förde sensommaren med sig en angenäm och uppfriskande bris från Grekland. Då avser jag i första hand inte berättelsen om Odysseus som spelades på bio och som jag i och för sig också – och inte utan behållning – hann ta del av. Jag tänker på författaren Theodor Kallifatides – även han grek men sedan länge bosatt i Sverige – som någon välvillig algoritm på ljudboksappen sände i min väg.
Så kom det sig att jag i en av Kallifatides fiktiva berättelser snubblade över en tanke som talade till mig i min belägenhet. I berättelsen låter Kallifatides den romerska poeten Ovidius rannsaka sig själv och sitt diktande, varpå poeten landar i insikten att ett jagande efter fulländad form – i hans fall vackra ord och fina formuleringar – kanske är en flykt från det ansvar han som poet har att säga något. Med eller utan fina formuleringar.
Insikten är förstås inte ny eller originell. Uttryck som ”det är tanken som räknas” eller ”göra så gott man kan” fångar något av det behjärtansvärda i att åtminstone försöka – utifrån de förutsättningar man har och trots en överhängande risk att utfallet skall komma till korta.
Dessa uttryck saknar ändå en avgörande nyans som fångas upp av den bibliska devisen ”förvalta sitt pund”. Uppmaningen är hämtad från liknelsen om tjänarna som av sin herre anförtros olika antal pund att handha och där en av tjänarna – av rädsla för sin herre – så att säga ’gömmer sitt huvud i sanden’ och därmed inte anses ha förvaltat sitt pund.
Även i denna liknelse finner man ett underförstått ansvar och en uppmaning att göra sitt bästa. Men den vilar på antagandet om att var och en av oss faktiskt har anförtrotts pund i form av gåvor och förmågor. Vilka talanger man har – och hur många – varierar, men ingen har blivit utan.
Innan vi kan tala om ett ansvar – och innan vi kan ta till oss att det åtminstone ofta är tanken som räknas – måste vi inse att vi alla faktisk har gåvor. Att lära oss vilka våra gåvor är kräver dock ofta – något paradoxalt – ett inte så oävet antal försök, misslyckanden och halvdana ansatser på än det ena och än det andra området. Den insikten hade i och för sig besparat mig mycken möda vid formulerandet av denna Spaltare – men så är det inte heller alltid lätt att leva som man lär.
Jakob Dahlbacka
Universitetslektor i praktisk teologi vid Åbo Akademi
