Ett litet tack i mörkret
Jag städar irriterat. Veckan har varit lång. Det mesta har väl gått som önskat, men en irritation över mindre motgångar hänger kvar. På soffbordet har högarna med tidningar, böcker och post spritt ut sig. Jag rättar till, ordnar upp och bladdrar i den magra brevskörden. I högen finns ett vitt kuvert med logon från en välgörenhetsorganisation jag stöder.
Min första tanke är att låta brevet bli kvar oöppnat i högen. Det är knappast något akut. Oftast bara en rapport om vad som är på gång. Men mina fingrar reagerar på formen. Det är något annat än papper i kuvertet. Jag sätter mig på soffan och sprättar upp brevet. Det visar sig innehålla ett pappersark med några paragrafer text. Och en reflex.
Min första reaktion är förvåning. Vad är nu det här? Vad har jag gått och beställt? Sen ser jag närmare på reflexen och läser texten på den – 20 år som fadder.
Med ens är irritationen borta. Jag känner mig glad och lite rörd när jag läser brevet och det tack det innehåller. Jag är ingen stolt bidragsgivare i meningen att jag ser det som något speciellt att en summa dras från mitt konto varje månad. Jag har snarare tänkt på att vara månadsgivare som ett sätt att köpa mig ett lite bättre samvete. Men också ett sätt att känna att man i alla fall gör något.
När jag blir sittande där på soffan med reflexen i handen känner jag mig ändå lite stolt. Stolt över henne som för 20 år sen blev månadsgivare. Hon hade inget överflöd att ge av. Det har också funnits stunder när inkomsterna varit minimala och när tanken på att sluta ge understöd funnits där. Men det blev bara en tanke, inte ett val. Det sparades in på annat i stället. Och det ordnade sig.
Sen kan jag inte låta bli att förundras över att det gått 20 år. Vart tog åren vägen? Vad allt har hänt på 20 år? Har världen blivit en bättre plats? När man ser på nyheterna är det svårt att inte känna sig nedstämd. Men jag hör till dem som vill tro att saker kan bli bättre. Att människan, som bland annat Rutger Bregman argumenterat för, i grunden är god. Det är inte alltid så lätt. Men man måste våga hoppas. Satsa på det långa loppet.
Mina små donationer kommer inte att rädda världen. Men de är något. Och jag hoppas kunna vara månadsgivare i 20 år till. Och det lilla tacket som reflexen symboliserar känns bra. Jag tänker tacka tillbaka genom att bära min reflex synligt. Visa vilka värden som är viktiga för mig.
Jag reser mig från soffan. Sätter på en glad låt och städar vidare.
Sofia Sjö
Forskningschef.
