Historik om Katariina församling

Nummis kompakta gruppby som uppstod redan på medeltiden har bevarats trots många ändringar. Byn splittrades inte ens av storskiftet som utfördes i Nummis 1787. Prästgårdens och gårdarna Kuikkulas och Kyläs större åkrar skiftades i riktning mot Aura å.
Simolas, Veräjänkorvas, dvs. Korvalas och Tammis åkrar låg mot Månberget och Paaskunta. Man beslutade särskilt att dessa gårdars tomter och vägar lämnas orörda. De byggnader, Simola, Kylä och Kuikkula som har bevarats av den gamla byn är numera Nummisbackens församlingshem.
Kyrkovägen ligger på sin forntida plats, Vid S:ta Katarina kyrkoplan finns det kvar en rad visthusbodar. Bodarna har flyttats hit från stomlägenheternas tomter under 1800-talets lopp. Raden av bodar är fornminnesområde.

Prästgården har i århundraden legat på samma plats norr om kyrkan. Den nuvarande prästgården som färdigställdes 1816 har uppförts av professor och kyrkoherde Erik Gabriel Melartin. S:ta Katarina kyrka var vid den tiden Åbo Akademis löneboställe, avkastningen från gärden användes m.a.o. för att finansiera akademin och kyrkoherdarna var professorer vid akademin.

Nummis by var centrum i St. Karins socken. Sockengården och den första folkskolan låg invid begravningsplatsen längs Kyrkovägen. Förstadsbebyggelsen koncentrerades till allmänningarna i Nummis by, Månberget och vidare till gårdarnas åkrar från mitten av 1800-talet fram till kommunsammanslagningen 1939.

Då anslöts en del av St. Karins kommun till Åbo ända till den nuvarande gränsen. Den medeltida St. Karins kyrka fick namnet S:ta Katarina kyrka, när även församlingen delades i enlighet med kommungränsen 1991.

Den äldsta delen av Nummis skola byggdes för förstaden Nummisbackens behov 1930 (arkitekt Aarne Eklund) och den utvidgades 1937 (stadsarkitekten i Åbo Harald Smedberg). På gårdarna Korvalas och Tammis platser byggdes Aurajoen Yhteiskoulu (arkitekt Pekka Pitkänen, 1963. Studentbyn har fyllt upp åkrarna i Auraådalen sedan 1967 (arkitekter Jan Söderlund och Erkki Valovirta).

S:ta Katarina kyrka och dess omgivning samt Studentbyns västra del är byggda kulturmiljöer av riksintresse.

Evangelisternas emblem är målade på koret, Katarina av Siena och aposteln Petrus är målade på altarväggen. Läkterna är dekorerade med rankor. Målningarna är i den så kallade Tövsala-gruppens stil. I sakristian finns dekorationer av en tidigare målargrupp.

På altarväggen finns en gotlandsinspirerad träskulptur av Katarina av Alexandria. Den är från 1300-talet och är det äldsta föremålet i kyrkan. Skulpturen svärtades av eld under en partiell brand i stenkyrkan. Det finns ett triumfkrucifix på den norra väggen, ett processionskrucifix på altaret, en diakon på den södra sidoskeppets västra vägg och en sittande St. Olav i vapenhusets murade kammare.
Dessa är alla av inhemskt ursprung från omkring 1500.

Den nuvarande predikstolen är från 1654. Träsniderierna på predikstolen är ett verk av Matthias Reiman från Åbo. Målningarna av evangelisterna och apostlarna på orgelläktaren gjordes av kyrkomålaren Jonas Bergman 1759–60. Han målade också den tidigare altartavlan på den norra väggen i mittskeppet, som föreställer den Heliga nattvarden.  

Katarinas begravningskapell uppfördes 1929 enligt ritningar av arkitekt Ingvald Serenius. Det utvidgades 1945. Monumentet vid Hjältegravarna (1939–1944) har planerats av skulptören Jussi Vikainen.
Det nyklassiska klocktornet i tegel som fungerar som port till begravningsplatsen byggdes 1826. Den lilla porten i det nordöstra hörnet är från 1797.

På kyrkogården finns släkten Gadolins begravningskapell i tegel från 1789, släkten Winters åttkantiga kapell från 1791 och släkten Frenckells höga kapell i empirestil från 1818.
På Mathias Calonius grav, professor och prokurator vid Åbo Akademi, har det rests ett monument av röd granit. Sarkofagen är ritad av den svenske arkitekten C. Fr. Sundvall, uppfördes 1822 och är ett av de viktigaste gravmonumenten i vårt land.
 
Runt kyrkan kan man se släktgravar för stomlägenheterna i St. Karins socken. Många av gårdarnas namn ingår numera i stadens offentliga namnbestånd. Många viktiga historiska personer, från grevinnor till en riddare av Mannerheimkorset, är begravda på kyrkogården.

Kristendomen har predikats i området för den nuvarande Sankta Katarina församling i minst nio hundra år. De ursprungliga bosättningarna i området fanns i byarna Nummi och Kairinen.
Arkeologiska fynd från den gamla kyrkogården i Kirkkomäki visar att området på något sätt har påverkats av kristendomen sedan 1000-talet. Det har förekommit kyrklig verksamhet i området sedan 1200-talet.

Det exakta datumet för grundandet av Sankta Katarina församling, eller Nummi församling, är inte känt, men det går tillbaka till 1200-talet, då andra församlingar grundades i området i samband med inrättandet av biskopssätet. Dominikanerorden kan ha spelat en betydande roll i kyrkans tidiga skeden. Kyrkan är tillägnad martyren Sankta Katarina av Alexandria, förmodligen redan när församlingen grundades. Träskulpturen från 1200-talet av Katarina av Alexandria på altarväggen är den äldsta av kyrkans artefakter och har varit med om mycket – den överlevde till och med en partiell brand i kyrkan, där lågor slickade dess yta mörk. Idag syftar kyrkans namn också på Katarina av Siena, som levde på 1200-talet och avbildas i en
väggmålning på norra sidan av skalfönstret.

Den första skriftliga uppgiften om församlingen är från 1309. Vid den tiden stod en träkyrka på platsen för Sankta Katarina kyrka. Enligt legenden förstördes den gamla kyrkan 1396 när den plundrades och brändes av tyska pirater som kallades Vitalbröderna. I ljuset av dagens kunskap är Vitalbrödernas attack mot Sankta Katarina kyrka dock bara en legend.

I mitten av 1400-talet byggdes kyrkan om i sten. Kyrkan sägs ursprungligen ha utformats som en tvåflöjlad kyrka, med endast en pelarrad i mitten och två fönster i den östra änden. Planerna ändrades dock mitt under bygget, och kyrkan byggdes till slut som en treskeppig kyrka, i likhet med andra kyrkor i stiftet. Detta framgår bland annat av att prästens dörr på ”fel” sida av kyrkan så att säga har stängts och förvandlats till en garderob.

Den nuvarande predikstolen är från 1654. Träskulpturerna på predikstolen har skapats av Matthias Reiman från Åbo. Den 12-delade gallerimålningen av evangelisterna och
apostlarna på orgelläktarens byst målades av kyrkomålaren Jonas Bergman under 1759–60. Han målade också den tidigare altartavlan på norra väggen i kyrkosalen, som föreställer instiftandet av nattvarden.

År 1804 hölls en biskopsinspektion i S:t Karins församling, där kyrkans skick
uppmärksammades. Enligt samtida vittnesmål var kyrkan också mycket mörk vid den tiden, till och med “kusligt mörk”. Mellan 1806 och 1807 genomgick kyrkan många reparationer och byggnadsarbeten – ett nytt fönster öppnades i den norra väggen och mörkret fick ge vika för ljuset. I slutet av 1800-talet var dock kyrkan återigen i behov av renovering, och de renoveringar som planerades av arkitekten J. Stenbäck genomfördes vid sekelskiftet. De tidigare gömda medeltida målningarna i skalvalvet och på östra väggen avslöjades och restaurerades, om än lite hårdhänt.

S:t Karins församling delades i två församlingar 1990 längs gränsen mellan S:t Karins
kommun och Åbo stad. Den del som blev kvar i Åbo stad kallades Åbo Katarina församling, och den gamla stenkyrkan i S:t Karins, som fungerade som församlingens kyrka, kom att kallas Sankta Katarina kyrka.

”Trädet är ett, och alla kristna är ett”

Då man tittar uppåt mot av skalvalvet kan man se ett randigt diagonalkors av röda och vita
tegelstenar. Korsets mitt har ett vitt hjulmotiv, med ett målat kors av blommande skott som
växer ut från dess leder. Bågarna som stöder valvet avgrenar sig från korset som fruktbara
bäckar, och ur valven växer också utskjutande grenar.

De fyra evangelisternas emblem är målade på skalvalvet: Markus lejon, Matteus ängel,
Johannes örn och Lukas tjur. Kalkstensmålningarna i skalvalvet är från slutet av 1400-talet –
för ett halvt årtusende sedan.

Skalvalvets diagonalkors och takmålningen speglar livets träd, under vilket församlingen
samlas för att ta emot nattvarden. Livets träd är ett vanligt tema inom kristendomen och i
många kulturer runt om i världen. Trädet symboliserar livet, universum och en familj i vars
skydd man kan växa upp i trygghet.

I den kristna traditionen är trädet närvarande från allra första början: i den Första Moseboken
växer livets träd och kunskapens träd om gott och ont mitt i paradiset. Genom att äta från
kunskapens träd om gott och ont förlorar människan tillgång till paradiset.

Nya testamentet utvidgar Bibelns symbolik med livets träd: Jesu kors är livets träd som ger
ett evigt liv. Korsets horisontella och vertikala riktningar skildrar föreningen av himmel och
jord.

Idag kan människor i Sankta Katarinakyrkan samlas under samma livets träd som för mer än
femhundra år sedan. Vad var det för tankar, vilka bekymmer och önskemål hade folk med
sig på den tiden? Vad kan vi ha gemensamt med dem?

Dopträdet designat och utfört av Silja van der Meer, kallat “Droppar av ljus” fortsätter temat
för livets träd i Sankta Katarinakyrkan. Ett dopträd är ett träd i kyrkans lokaler där ett föremål
hängs upp för de barn som döps under året. Under loppet av ett år fylls trädet gradvis upp
och påminner om nytt liv och nya små församlingsmedlemmar.

Dopträdet är handgjort och utformat speciellt för Sankta Katarinakyrkan. Trädets stam och
grenar är stickade av linnegarn. Bladen är formade av virkat linne. De vita duvorna som
hänger på grenarna är också handgjorda.

Trädet har fått sitt namn från glaspärlorna som liknar daggpärlor, som är
fästa på trädets mjuka gröna blad. När ljuset silas genom kyrkans
sidofönster skimrar glaspärlorna som en vacker och känslig morgondagg.

I Sankta Katarinakyrkan betonas särskilt vikten av dopet. I dopet kallas en person in i kyrkan
och in i Guds gemenskap, att bli en del av livets stora träd.
Fredrik Gabriel Hedberg, som var kyrkoherde i S:t Karins mellan 1854 och 1862, betonade
dopets betydelse i sin deklaration.

”Dopet är inte en billig mänsklig handling eller en enkel, kraftlös tvagning med vatten. Det är
en gudomlig handling och förnyelsens tvagning i den helige Ande. – – När den helige,
treenige Gud befaller att döpa en fattig, syndfull människa i sitt eget högsta namn, betyder
det egentligen att Gud själv döper honom och tar honom till sitt barn och arvtagare till
himmelriket.

F.G. Hedberg är mest känd som grundare av den evangeliska väckelserörelsen. I sin
ungdom hade han upplevt ett uppvaknande genom att läsa Martin Luthers skrifter, övertygad
om fullkomligheten i Kristi försoningsverk och Guds nåd.

Som kyrkoherde i S:t Karins startade han en kringresande folkskola, förbättrade skriftskolan
och organiserade bibelförklaringstillfällen på söndagseftermiddagarna. Det sägs, att kyrkan
fylldes av så mycket folk som kyrkan kunde rymma på den tiden.

Hedbergs tid som kyrkoherde i S:t Karins präglades av svårigheter och sorg. I januari 1857
förlorade familjen Hedberg sin unge son Gottfried, och ett år senare, i mars 1858, dog hans
hustru Maria. Deras gravsten står fortfarande kvar på norra sidan av kyrkan. Våren 1860
drabbades kyrkoherden av ytterligare en bitter förlust, när hans son Gabriel dog. Men mitt i
allt förlitade han sig på Guds godhet och omsorg.

Slaget vid Bomarsund 1854–1856 drabbade även St. Karins församling, som Hedberg hade
uppsikt över. Under kriget anlände fartyg från den engelska flottan till områdets vatten och
ryska och finska trupper rörde sig på församlingens område. Trupper inkvarterades till och
med på S:t Karins prästgård och i hus och torp i närområdet.

Under kriget fortsatte Hedberg sitt litterära arbete. År 1855 publicerades hans verk
”Baptismens Wederläggning” i Sverige, i vilket han försvarade och undervisade på djupet om
den lutherska dopuppfattningen. Från S:t Karins redigerade han även evangelikernas egen
tidning Kristillisiä Sanomia.

I slutet av 1855 lämnade de engelska fartygen Åbos och S:t Karins vatten. Mitt i osäkra tider
önskade man att kristenhetens stora högtid skulle firas i ära, och den julen upplystes kyrkan
av upp till 340 ljus och en nyanskaffad ljuskrona i nyrokokostil, som än idag
hänger från taket på Sankta Katarinakyrkan.

Jesus säger: “Jag är världens ljus. Den som följer mig vandrar inte i mörkret,
utan har livets ljus.” Johannes 8:12

Den heliga Katarina av Siena, som levde på 1200-talet, förevigades på norra sidan av
kyrkans skalfönster under senmedeltiden. Katarina bär en vit klänning och en mörk mantel,
och en törnekrona. Katarina av Siena avbildades ofta med en törnekrona på huvudet,
eftersom den återspeglar hennes uppoffrande inställning till livet och hennes hängivenhet till
Kristus.

I den tidens religion ingick mystik, begrundan och uppenbarelser. Redan tidigt började
Katarina få uppenbarelser där Kristus själv ofta visade sig för henne och undervisade henne.
I en uppenbarelse erbjöd Jesus Katarina en gyllene krona, men Katarina valde i stället en
törnekrona.

Katarinas uppoffrande livsinställning återspeglades starkt i hennes välgörenhetsarbete. Hon
hjälpte de fattiga och sjuka i sin hemstad. Under digerdödens mörka dagar arbetade
Katarina modigt och outtröttligt i Siena med att hjälpa dem som var sjuka och dog av pesten.

Katarina bad, fastade, hade uppenbarelser och föll ofta i ett tillstånd av extas. Så
småningom började Katarina också dela med sig av sina uppenbarelser och undervisa de
människor hon träffade. Elever och anhängare samlades runt henne. 1300-talet var en tid av
stora kontroverser för kyrkan och Katarina tog aktivt ställning till kyrkans aktuella
angelägenheter. Hon berättade för både påvar, kardinaler och världsliga makthavare vad
Gud ville att de skulle göra och uppmanade till kärlek i beslutsfattandet. Enligt Katarina var
den enda vägen till Gud genom kärlek.

Katarina av Siena betraktades som ett helgon redan under sin livstid, och senare
bekräftades hennes status officiellt. Hon blev helgonförklarad dvs. kanoniserad år 1461. År
1938 utsågs hon till Italiens skyddshelgon, och 1999 utsågs hon till en av Europas
skyddshelgon. Att Sankta Katarinakyrkan är tillägnad Katarina av Siena visar hur starkt
dominikanorden har påverkat regionens historia. Sedan dess har Åbo studentby etablerats i
Nummiområdet, vilket är mycket passande: båda kyrkans Katarinor – Katarina av Siena och
Katarina av Alexandria – är skyddshelgon för kvinnliga akademiker.

”Skapa en kammare i ditt eget sinne, som du aldrig behöver komma ut ur” – Katarina av Siena

Katarinas kammare är en avslappningsövning, som vägleder sina lyssnare till mild
avslappning och meditation, ett andetag i taget.