Herre, Giv oss vår dagliga BILTONG

Efter nästan 13 år som vegetarian inträffade i påskas ett under i mitt liv. När jag sedan begav mig på en längre resa, till Södra Afrika, över vårens och sommaren, förvandlades denna mycket medvetna grönsaksätare till en full-blodad Carnivora.

Det hela började i väldigt oskyldig skala, med ett påska-lamm och en kycklings-bit här eller en hemlagad gryta där. Men sedan förflyttades jag 10 000 km söderut, till Sydafrika och Namibia och introducerades där till en Gudagiven gåva till mänskligheten - BILTONG. Biltong finns att få i alla de smaker, former och konsistenser. Ursprungligen sägs det komma från Sydafrika, men Namibianerna är nog ena höjdare på att krydda, salta och framställa dessa ljuva och varierade sorter av Torkat KÖTT. För den mera amerikaniserade personen, känner ni kanske till varan Beef Jerky, vilket är det närmsta Norra halvklotet kan komma Biltong, men ändå på flera mils avstånd ifrån denna utsökta delikatess. Biltongen kan framställas av allt ifrån vilt till struts och biff, men även kyckling och fisk går att få tag på. Det som sägs vara hemligheten bakom dess mörhet och att köttet rentav smälter i munnen på en, är att den före torkningen har lagrats i en sorts balsamico eller vinäger.

Första gången jag och mitt resesällskap introducerades till Biltongen, var varkendera av oss hemskt imponerade, men sedan inträffade denna lilla händelse, som fick åtminstone mig att fullt vända mig om och skåda Ljuset.

Vi hade redan trätt in i nationalparken som går under samma namn, som världens näst största Canyon (direkt efter GrandCanyon i USA); Fish River Canyon, för att nedstiga till flodfårans botten. Vårt mål var att vandra längs med floden i 3 dagars tid, helt och hållet utestängda från all civilisation och hundratals kilometer från närmsta matbutik. För att alls få tillstånd att göra denna hike, krävs läkarintyg och bevis på att man har kondition nog, samt att gruppen består av minst 3 personer. Den ända tiden på året man kan avlägga vandringen är under vinterhalvåret, som sträcker sig från april till september, för då finns dricksvatten i floden och den hetande solen håller sig ifrån att steka oss levande, till ökenmat.

En krävande vandring, av detta slag medförde att vi lämnade tältet och all onödig packning i Windhoek, samt att proviantinköpen hållits till det minst vikt-krävande förnödenheterna. Redan från första början, var jag inställd på att vi skulle vandra i 3 dagar och när vi såldes hade 3 påsar med kokade linser och en knippe morötter samt 2 liter mjölk fördelade på 3 personer, kände jag mig lätt i både packning och hjärta. Ända tills det gick upp för mig att ALLA andra, som passerade oss i rask takt ner för sluttningen, tänkte sova nere vid flodbädden denna natt, för att samla på sig krafter inför den första, och en av hela vandringens mest krävande etapper, av 5. FEM fulla dagar av vandring, EFTER denna dag, istället för mina beräknade TRE! Sakta men säkert började en lite oro smyga sig på i min mage, vilken senare utvecklades till en djup känsla av osäkerhet och rent ut sagt, rädsla - Hur skall det här gå? Vandra i påfrestande klimat och svår terräng på fastande mage i minst 2 dagar? eller äta under svältgränsen 5 dagar i sträck? HJÄLP! Smått PANIK!

Irritationen i vår trio börjar växa och alla undrar hur det nu kunde gå så här - VEM glömde bort att kolla efter vad vi egentligen handlat och packat med oss? Väldigt snabbt inser vi ju samtidigt att situationen inte förändras i och med att vi reder ut hur vi kom hit - vi sitter ju ändå kvar i samma dilemma. Lika snabbt kan vi också gemensamt konstatera att Pappa ha ju Lova att den som är Guds barn, inga skall behöva oroa sig för mat på bordet, kläder på kroppen eller någonstans att sova, så på nått sätt måste det här nog ordna sig...

Tillsammans ber vi en liten bön av tacksamhet, för att vi får lov att lita på, samt instämma i, Guds ord; Giv oss vårt dagliga bröd idag...

Direkt efteråt skrattar vi lite smått åt tanken eller visionen att korparna flyger över oss med matpaket, så som de berättas om de gamla ökenfäderna, eller att öknen faktiskt skulle vara fylld av manna, när morgonen gryr, så som Israelerna fick erfara, under uttåget från Egypten. En aning mindre villrådig och oroad, lägger jag mig till vila under den stjärnklara natthimlen och lovar mig själv att andas ut och lita på att “Pappa fixar”.



Under följande dags etapp, lär vi oss snabbt, att det bästa vi kunnat ta med oss på en sådan här vandring, är Biltongen och som tur är, har vi en sådan påse per dag. Lika snabbt lär vi oss också, att på en sådan här vandring, äter man lätt upp en liten påse Biltong, enbart på en förmiddags-etapp... så sakta men säkert börjar oron krypa in ingen...

Kort därefter, besluter vi oss för en liten “rätti tauko”, bredvid några andra vandrare, vilka tillhör den större grupp hajkare vi fick 5-dagars planen av, och så börjar de små undren... “Hej, har ni smakat på Biltong? Det här är en sydafrikansk specialité... “

- Tack, jo vi vet, hurdan sort har ni? Oj, den är verkligen god (och snålvattnet rinner i mungipan på mig)

- Här, ta lite nötter och russin oxå. de är bra energi-tillskott...

Och vi Tacka och tog emot! medans våra vänliga nya bekanta, visste föga hur genuint Tacksamma vi var för dessa små gåvor av protein och kraft.

Tro det, eller ej, så blev vi, vid nästa paus-plats bjudna på lite till extra tillskott av ett annat par från samma grupp. Följande dag, var det någon som inte orkade äta upp sin tonfisk-pasta, som förbarmade sig över våra hungriga magar och till kvällen fanns det alltid någon som grillade en biff eller två, på den öppna elden, från vilket de ville dela med sig smakprover. En dag fick vi karamellsås och chokladkex till efterrätt och en annan kväll stod det varm choklad med amarula-likör på menyn. Var dag med sina nya delikatesser och varje kväll gick vi mätta och belåtna och lade oss. Till sista dagen, kom till och med en av de yngre tjejerna och lade över alla sina överlopps mat saker till oss, så vi fick både lunch och middag som passade till var och ens av våra “dieter”.

Höjden på härlighet var den dagen, då min kära medresenär hade avslutat sin kväll med att be en extra bön för att jag skulle få en ordentlig bit biff, till nästa dag. Efter frukosten, bestående av nötter och någon frukt, begav vi oss iväg. Vår första anhalt blev ett ställe där man vadar över floden, på vilket även en del av den tidigare nämnda gruppen, stannat på, för att åtnjuta frukost. Mitt i allt stiger en dam jag aldrig sett tidigare upp och vänder sig till mig och frågar:

- Vill du ha den här biffen? Den blev grillad igår kväll, men ingen orkade äta den och nu far den illa i värmen!?(OM, jag vill ha Biff till second breakfast) - Javisst, svarade jag, gärna!

Pappa är så överväldigande God och de gåvor han skänker var dag, är så oerhört Goda! Numera läser jag i min aftonbön och temat för resten av vår gemensamma resa i Afrika, blev:

HERRE, giv oss vårt dagliga Biltong idag...

TEXT OCH FOTO:  Missions- och kultursekreterare  Laura Karanko
FOTOT PÅ LAURA: Karolin Höglund